kanelcarin

När mamma kom hit hade hon med sig en påse bullar och eftersom det är söndag och jag har så många bullar så sitter jag hemma och svullar. Och jag tycker det är jättegott. Mammas bullar går inte av för hackor, det vill jag lova! Mamma är bäst på både det ena och det andra och andra är bäst på annat. Själv är jag bäst på att äta bullar, tror jag fått i mig sisådär 17 stycken ikväll. Egentligen var jag nöjd efter två men jag ville testa hur det känns att vara high on bullar. Så som ni förstår så skrivs det här blogginlägget under the influence of bullar. Det är synd att det inte går att prenumerera på mammas bullar, det skulle ju vara en tillfredsställelse utan dess like att få hem en leverans till varje helg. Ja, och vanan att gluffsa i sig 17 bullar varje söndag stämplar man nog lätt in i rutinerna, helt utan tvång. En till bulle kanske?

Snart ska jag traska ner till T-centralen och möta la mamma :) Och med henne anländer väl också Dionysos, även han väldigt efterlängtad ;) Det här blir en bra helg :) 

Katten håller i ratten 

Hej. Jag är en som heter Carin och börjar närma mig det 26:e varvet runt solen. Solen är en stjärna och det känner jag mig också som idag. Strålande!

Jag är alltså finns jag. Bara en sån sak. Och idag fick man banne mig veta att man är och finns. Skola ända till klockan 20 idag, i en svinkall hörsal dessutom. Min snok blev ett stoppljus och det bildades is i min av kroppen till 70 % bestående kroppsvätska. Det genljöd i huvudet av rundgången från allt kunskapsinsupande och när jag väl blev ivägsläppt var jag så hungrig att det knöt sig i magen. Jag hatar att äta rester men när jag var hemma halv 21 tackade jag restguden att jag idag faktiskt hade rester i kylen. Och den där halvtimmen i Stockholm Underground hade jag sån tur att jag fick socialisera mig med en kursare som visade sig bemästra konsten att skifta mellan rikssvenska och finlandssvenska. Bara en sån sak. Imponerar ju på vem som helst, till och med på en utsvulten hackkyckling men bittra framtidsutsikter. Tänk, det trodde man inte i morse att man skulle få sällskap av Mr. Snoffsig på tunnelbanan i morse när man vaknade. Utmärkt exempel på sånt man kan nära sig på under ungefär en 13dagars period (med visst småätande dock). Gentleman var han också för han bjussa på godis, men jag uppträdde i enlighet med södermalmsdamsmanér och tackade nej eftersom jag inte hade möjlighet att tvätta händerna och även för att om jag tar en måste jag ju ta två så att den första får sällskap och sånt kan ju misstolkas för girighet vilket vore tråkigt men framförallt tackade jag nej därför att jag inte missunnade honom eventuella spår av proteiner sånt där snarr innehåller. Han är ju karl så han måste ju tänka på tillväxten!

Nu är det söndag och jag mår brutalt bra. Jämfört med hur jag tyckte om söndagarna under Karlstadseran så känns det ju alldeles fantastiskt underbart. Jag har inte bott så länge i Stockholm men ska man gå runt och känna sig så här tillfreds med tillvaron som jag gör nu, ja då var det ju all möda värd att bryta upp from the avkrok och börja om på nytt här! För lite orolig var jag ju, men Karlstad var inte min plats på jorden, så är det bara. Man kan ju inte gå runt och inte trivas. Och jag saknar ju inte direkt nått speciellt därifrån. Jo Anna såklart. Och jag har ju många fina minnen av den otroligt speciella människa jag lärde känna för ganska exakt ett år sen...................................................................som lämnade stora brännande avtryck efter sig men framförallt en obeskrivlig saknad :( och som jag fortfarande tänker på varenda dag och som jag fortfarande skriver spaltmetrar om i min dagbok och jag så obeskrivligt mycket önskar att han fanns kvar här bland oss andra. 

Här sitter jag och nosar på helgen, luktar ljuvligt av en krisskrossblandning. Har jag gjort allt jag skulle den här veckan då? Ja faktiskt, och mycket mer där till, så jag har väl all rätt att känna mig nöjd? Iofs är jag inte helklar med en grej men jag har ju för tusan två dar kvar på helgen + hela dan idag så det är ju lurreburre. 

Åh. Precis hemkommen, kollade mailen och fick värsta downern. Jag som har haft värsta dan! Kollade på italiensk film före lunch i skolan och efter lunch var det dags för grammatik. In dundrar föreläsaren i tajt Ralf Lauren t-shirt och visar upp hela muskelspelet. Så den eftermiddan räddades ju redan innan den hann börja ;) Fast jag har fortfarande inte fattat om han är bög eller om han har 110 barn, dvs massproducerande sexmaskin ??? Ja nått var det, men han ingav massiv sympati måste jag då tillstå! Och jag förstummades av hans imponerande kunskap som han frikostigt delade med sig av! Sen kom jag inte ihåg vad det var mer som var så bra som har hänt men spelar det nån roll? Kom varjefall hem, trött som ett apish, kolla mailen o det visade sig att Elin tänker komma hit just när mamma ska komma. Men den här gången tänker jag inte anpassa mig efter Elin, mamma och jag har ett fullspäckat kultur-program ;) och det vill jag inte ställa in, inte ens skjuta på. Och vad tusan, de känner ju varann sen Elins barnsben. Ok, jag överdrev RADIKALT när jag kallade det för downer men ni vet hur det är när man lider av så massiv trötthet att sikten blir alldeles suddig och det känns som att nån gått lös med en rubank inuti huvet. Då räcker det med pyttesaker och det känns som att hela världen rasar sönder. Sen tar man sitt förnuft till fånga och tänker att Jämfört med andra så lever jag ett underbart liv. Och varför deppa när två personer som jag älskar och avgudar kommer och hälsar på mig samtidigt? Nej! Jag erkänner själv; Jag var pinsamt egoistisk när jag tyckte det vore bättre att elin kom en helg och mamma en annan. Huvudsaken är att jag träffar dem, sen spelar det ju ingen roll när, var och hur. 

fy vad svårt det är ibland. jag har köpt hem lite gardiner för att prova. gröna-för att jag vill ha det men de passar nog inte så bra så de lägger jag ner. vita för att det finns vita möbler här inne men det ser ju ut som jag hängt upp brudklänningar. lila-för att det är sista chansen helt enkelt, sista möjliga val! :) och för att jag har lila kuddar och för att jag har önskat mig lila gardiner sen i våras och för att väggarna är gula och det skulle väl se rätt skojjit ut med lila gardiner då? :P

Carin the blogger. Blogg-Carin, det är tydligen jag det, varjefall idag. Det gäller ju att ge igen för såna gånger när det inte blivit så mycket, så ni får lite lektyrvaluta liksom. 

Igår gick jag till affären och handlade jäst, sen gick jag hem och bakade smörgåsbullar i enlighet med mitt egenhändigt komponerade recept som jag hittade på en gång utifrån av vad som återfanns i mormors mormor-skafferi. Och de har visat sig mäkta uppskattade både här och där. Och när jag behöver bröd men är för slö för att baka nån annan sort så blir de dessa. Men bagar-Märta åkte inte hem igår, nej hon hänger faktiskt med idag också! Jag hade ju jäst kvar och varför slänga bort den när man kan mecka bröd? Dessutom är den väl värd ungefär 50 öre? Och alla 50-öringar tillsammans blir faktiskt en förmögenhet som kan rädda sjuka och fattiga! Och framförallt är det väl synd att slänga den när jag har kylen full med hel, kokt bulgur som står mig upp i halsen!! Nej, jag rörde ihop en ny deg av det hela som står och sväller till sig just nu. Under tiden smider jag planer och förbereder mig. För vadå tänker ni? För resten av dagen säger jag! Är det nått att förbereda sig för undrar ni? Kanske det svarar jag med ett illmarigt leende ackompanjerat av ett lågmält flabb.

Nu har jag varit vaken i sisådär en timme och jag kan inte annat än tillstå att det känns riktigt bra. Zlatan den store vann pris som årets spelare, årets utländske spelare och årets mål i en italiensk tv-gala i går. Inte annat än att man sträcker lite extra på ryggen en dag som den, och kanske är det därför som den här dan känns så bra som den gör? Mitt bland nyhetsläsandet här på morgonen har jag hunnit med lite överläggande huruvida jag ska disponera dagen. Jag har en del små-saker att göra och det mesta känns riktigt kul faktiskt. Jag ska börja med att beta av det värsta här hemma sen ska jag ge mig ut här på Söders gator och bränna lite däck :)

3 Bob som jag älskar:

Jag har bara ett hjärta och jag ger det till dig

Förut idag såg jag en som såg så där onödigt sur ut som en del gör, hon såg ut som en rättika i ansiktet.

Om jag var en hund hade jag förmodligen varit en pudel för jag är mest lik dem, alltså jag ser nog mest ut som en pudel, kanske en afghan. När jag blir stor och skaffar hund ska jag varjefall ha en pudel, inte för att jag vill ha en dubbelgångare hemma utan för att de är så jäkla balla. Och jag skulle kanske kalla den för Giorgio efter världens ballaste människa och min före detta chef. August, ja ni vet väl förhoppningsvis efter vem? Men det skulle inte passa på en lockig snubbe men man kanske skulle kalla den Pudeln? Fast det bästa är kanske att titta på underverket och sen bestämma namn, som jag gjorde när jag fick Zlatan :) Och det blev ju ståndaktigt, även fast han inte är nån pudel.

Vissa dagar är det bara helt jäkla hopplöst att piggna till.

Till alla er som har sett Half Nelson samt till alla er som inte har sett den, det vill säga att jag kort och gott vänder mig till ALLA, nu: att filmen visa tydligt att det går alldeles utmärkt att kombinerar läraryrket med knarkande, alla är vi ofelbara och alla har vi ups and downs. Men så finns det ju såna som jag, dvs. såna som varken är lärare eller knarkar och inte funderar på varken det ena eller det andra. Men det är inte kört för det, ups and downs har vi allihopa oavsett vad vi gör eller inte och vad vi funderar på framförallt vad vi funderar på men som vi egentligen inte vill fundera på. Och det finns det bot på: gå ut i köket, öppna kylskåpet och ta en klunk juice, havtornssaft eller nått annat orange i liquidform och vipps så fick innanmätet sig en urspolning som hette duga och huvudet fick vila cirka 30 sekunder från att fundera på det där som du inte ville fundera på. Och anledningen till att jag inte vill bli lärare är 1.) ge mig EN anledning till varför jag skulle vilja?? 2.)därför att om du frågar min morbror och hans fru så är det det jobbigaste tänkbara yrket som existerar, alla kategorier, både psykiskt och fysiskt och (och här är 2 och en halv) jag vill ju inte gå i deras fotspår???!!!?? (Obs, inte för att jag tror på vad de säger men de ger mig ju en schysst anledning till att INTE slösa bort 5 år på universitetet för att sen behöva SLITA IHJÄL MIG och riskera ingen pension.)

Nu har "anonym" lovat att "vi" kommer och hälsar på så fort ekonomin tillåter. Det är så himla spännande det här så jag tror jag dör!!! Vem är denna anonyma människa? Och vad innebär "vi"?? Att de är åtminstone två men det kan lika gärna betyda att jag ska få 102 personer på besök. Och vad bjuder jag på? Allergier? GI-bantare? Eller det värsta: MATVRAK!!! (tänk er själva 102 MATVRAK, det kommer kosta mig skjortan och åtskilliga timmar framför spisen) Och förresten, "vi kommer när ekonomin tillåter" Vadå ekonomin tillåter? Gratis boende! Gratis mat! Och räcker inte maten får vi nära oss på kärlek eller göra som mina vänner konstnärerna; suga på ramarna.

Hej!