b-film på sf Sergel
Ja vad säger man om Stockholm? Det enda jag har att säga är väl att filmen Snabba Cash inte gör boken rättvisa och tack vare en jädra B-film så känns Stockholm platt trots att jag bort på Söders höjder, vid Tjurberget närmare bestämt och det enda jag sett i tjurväg i krokarna är väl nån nattslända till söderbo med en sån där typsikt nordisk blek snopp och därmed knappast kan kallas tjur.
Snabba Cash var inge bra, jag blev uttråkad, det är fan roligare att åka tunnelbana ut till Farsta Strand än att se Snabba Cash. Fast biostolen höll hög kvalité för den var skön. Och inte helt oväntat; när det blev dags för våld så blev det våld helt i stil med klassisk svensk film; det blev överspelat och för mycket och pissjobbiga ljudeffekter.
Jag ska aldrig igen se snabba cash, inte ens om den blir dubbad till italienska.
Chopin 200 år.
Yep! Idag har jag haft den goda smaken att fira Chopin 200 år på Stockholm konserthus. Gratis var seminariekonserten och utställningen som jag självklart infann mig på. Kvällen bjöd på en perfekt framförd första pianokonsert av Chopin, tillika en av mina favoritpianokonserter. Och extranumret; Chopins Nocturne i fiss-moll som faktiskt råkar vara det som blev mitt paradstycke under den tiden då jag själv spelade aktivt. Det var fantastiskt att få höra en av Europas främsta pianister framföra just ett stycke som jag själv har så mycket känslor och minnen runt.
Chopin är otrolig, jag fattar inte hur han kunde, jag fattar inte hur han gjorde??? Det är så fantastiskt otroligt hur han 200 år efter sin tid kan plocka fram känslor på bräcklighetens yttersta kant som så sällan får titta fram, genom sin musik. Han fascinerar mig.
Prästkaffe
Den senaste tiden har stora delar av min tid präglats av Gudagrubbleri och ett slags Hälsinglandsfrälseri som tett sig mycket fromt och idag hade jag den fantastiska äran att få dricka caffé latte med en präst. Det var en fin präst på alla sätt och jag hann till och med fantisera om att bli pastorska. Föreställningar av spridd karaktär till trots som hallucinerades fram i mitt inre så hade vi en mycket trevlig stund tillsammans och prästen tog tillfälle i akt att visa upp sina berättartalanger. Jag älskar att lyssna när folk berättar, och idag var det snudd på högklassigt. Önska får man och önska ska man och jag skulle vilja få önska att få en prästfika lite oftare för det var tamejtusan det allra angenämaste jag fått uppleva på länge!
snoozeri, snoozeraaaaa.
Imorse när jag skulle vakna snoozade jag rätt länge. Jag var medveten hela tiden om att jag snoozade länge och sen drömde jag om min barndomskompis mamma och mormor och de bjöd mig på nåt, typ fika, sen snoozade det till igen och då hade nog inte snoozningarna nått fram till mina hörselsnäckor på ungefär en timme eller så hade snoozet hakat upp sig, hur som helst var tiden för den sista snoozningen 10:46 och jag vill skrika liv i mig själv och jag tyckte att jag hade förlorat de underbaraste timmarna på hela dagen, varjefall när man är ledig, men jag skrek inte utan jag klev bara upp och gick och speglade mig och då såg jag att jag inte hade tvättat av mig sminket igår och först tänkte jag att det var rätt ballt sen tvättade jag av det, noggrant. Då snoozade det igen fast helt i onödan eftersom jag redan var på fötter och mitt uppe i förlorad-tid-ångesten-som-egentligen-inte-tjänar-nåt-till. Sen åt jag apelsinris och så startade min dag idag. Det är en bra dag.
Sveriges räddning.
Det är tur att det finns en svensk landsbygd och ett Stockholm som räddar hela Sverige. Det är fint att gå vilse i Stockholm av ren vilja och det är bra att ute i den svenska landsbygden behöver man inte ens gå vilse för det är ändå ingen som vet vart man är. Och det är fint att det ligger som en slöja över både Stockholm och den svenska landsbygden som bara är vacker och den där slöjan tränger in i varje skrymsle och det är så fint överallt. Men här och där är det hål i slöjan. Det är överallt där det inte är landsbygd och Sveriges huvudstad, men det gör inget för det räknas ändå inte.
Tre timmars resa till Allhelgonakyrkan.
Nu gör jag upp med allt föregående bjäfs om Gävle, jag är bara sur för att jag bara ska bo 2 veckor till på Stockholms södra holme. Därför ska jag nog gå till Allhelgonakyrkan på söndag, inte för att den bekvämt nog är den närmaste utan för att jag tror på den. Sist var jag i Sofia Kyrka, den har aldrig övertygat mig. Jag tror mer på Allhelgonakyrkan. När jag kutar omkring på gatorna och i mitt huvud väljer kyrka så känner jag en så otrolig stark nostalgi till det jag befinner mig i just nu och som jag befunnit mig i i exakt ett års tid; Södermalm! Jag älskar att jag älskar Söder, jag älskar att bara bo här och jag älskar när jag älskar tillvaron och den älskar jag här på Söder. Trots att Allhelgonakyrkan har mörka fasader så tror jag på den och jag gillar att lillparken utanför heter Allhelgonalunden. I somras låg jag på gräset där och solade och tänkte att det är inte så bekvämt att ligga med huvudet nedåt i slänten men när jag låg med huvudet uppåt i slänten så kändes det bakvänt. Och jag glömde bort att det var obekvämt för det var så mysigt och Allhelgonakyrkan stod där och var mörk i Blekingegatans slut och jag behövde bara gå runt hörnet för att vara hemma. Och hemma är fortfarande bara runt hörnet från Allhelgonakyrkan men bara i två veckor till. Sen blir det tre timmars flygresa till Allhelgonakyrkan eller anslutning med tåg/buss för att komma till Gävle dit jag ändå inte vill.
Opoetiskt och ofullbordat.
Det kanske finns en del som läser mina ord ibland och som faktiskt noterar att föregående inlägg, förutom att vara opoetiskt, är ofullbordat. Jag tycker det är ballt. Opoetiskt och ofullbordat är ballt. Gävle är inte ballt för Gefle är varken opoetiskt eller ofullbordat. Gävle är inte heller poetiskt eller fullbordat utan bara en förlängning av den svenska materialismen och det svenska mindervärdeskomplexet.
Grattis! Nu har du som läser detta precis blivit översköljd av rungande kritik samt vittne till en förklädnads avklädning. Jag vet att du lika gärna kunde ha varit utan, men nu är det för sent.
Återvunnen blogg.
Jag ska försöka blogga lite mer igen. Jag tänkte först skapa en ny, hemlig blogg, sen tänkte jag: Jag återanvänder den gamla! Det är tredje gången jag påbörjar det här återanvändatet av bloggen och nu gör jag det samtidigt som jag sitter i teletvås uppskattade väntetid till mellan 6 och 10 minuter. Låt det vara tredje gången gillt och låt mig komma fram om runt 6 minuter och inte om omkring 10 minuter. Fast nu är det mellan 3 till 6 minuter kvar. Det känns bra.
Jag saknar inte gamla Gefle. Jag tror nästan att jag hatar Gävle, mest för att det är så ful dialekt och för att jag tycker att alla som tycker att bocken ska brännas är inskränta nollor som borde slippa att undgå antieldimpregnering. Men vad vore Gävle utan en uppbrunnen bock? Jag tycker Gefle svävar i nått slags space där det är frågan om det verkligen borde få existera eller inte. Om hela stan brann ner och bocken fick stå kvar tror jag både en och 2 får en tankeställare angående brinnande "traditioner".
Jag har aldrig tyckt om Gävle. Jag har aldrig saknat Gävle.
Men jag tycker om och saknar många människor från Gävle. Många var väl kanske att ta i.
Det finns några från Gävle som jag hoppas att jag aldrig mer behöver se. Typ 2 st.
Om bocken undslapp klåfingers brinnande intresse för kolskelett skulle Gävle spara
ord
Ja. Ibland räcker det med nej, ibland med dess motsats för att uttrycka så jävla mycket som inte ens hundra andra ord tillsammans kan uttrycka.
Fast inte just nu.
För jag har inget att säga.
Men jag tycker grönt är fint och jag håller sakta på att strypa mina krukväxter. Dels för att Dostojevski var så jäla bra, dels för att jag har haft min koncentration koncentrerad på annat och framförallt för att mitt blickfång, under de korta stunder jag varit hemma, inte har fångats upp av just mina krukväxter. Ändå älskar jag mina fönster och tittar ofta ut fast det är mörkt.
Vilken fruktansvärd ûbertabu det är i Sverige att ångra något man gjort. Jag skiter i allehanda tabun och ångrar massivt massor med saker jag gjort. Ibland tröstar jag mig med att om nåt jag gjort/inte gjort/missat/sagt ecc inte spelar nån roll efter 10 minuter så lär de aldrig göra det.
Jag har lärt känna en snubbe här i Stockholm som är halvsvensk, halvitalienare men uppvuxen i Bremen. Jag tror hans högsta önskan är att få göra språkrevolution här i Sverige. När jag lärde mig italienska gjorde jag det på eget självdriv och den viktigaste insikt jag fick var hur viktigt det var att förstå en helhet för att förstå ett enda litet ord. Ord går via kortare och längre meningare, via ideomatiska uttryck och ordspråk via språkbruk ut till beteenden, uppträdanden och ett helt samhälle. Tvärtom går det samma väg baklänges. Ibland måste man förstå mycket förstå det lilla och det lilla hjälper dig att förstå, håll i er nu, -allt-. Det tog tid att komma dit, men en dag gjorde jag dit och nu är jag här. Får man citera det med Editors Lights? :I have a million things to say.
Non 8 1/2 ma quasi...
Jag ser att mitt senaste inlägg var den 18 april 2009 vilket jag, trots noteringen, skiter blankt i. Jag har haft tankarna på annat, på saker som både spelar roll och kvittar. Saker och ting känns oförändrade eller är det så att tiden har stått still? Tiden står aldrig still och de flesta fenomen som rör en enskild människas liv är varken bestående oförändrade eller konstant konstant fast ibland kan man kanske önska att tiden stod still så man han göra-allt-det-där-som-man-inte-hunnit-eller-har-kvar-att-göra-(som-man-kanske-egentligen-kunde-vara-utan) Typ bli påsatt av Bob Dylan eller varför inte Darin? Ja, i slutändan står ändå frågan mellan pest eller kolera. Fast Dylan vinner för Bob är ju Bob och vad vore musikhistorien utan Bob? Nicht mycket. Samma fråga fast rörande Darin? Svar: En örongnissel mindre.
Men just nu skiter jag i båda för just nu lyssnar jag helst på Leonard Cohen, vissa utvalda fransmän men helst Fabrizio De André för sin, i moderna mått, fulländade poesi.
8 månader sen sist och ett icke utvecklat ego men en enormt progresserad medvetenhet. Jag vet inte om man kan säga progresserad på svenska men vad jag menar är framgådd typ. Medvetenhet för språket, icke dock för det svenska. Jag har prokurerat (det här kanske är svitalienska på högsta nivå men det skiter jag i), ett massivt omfång av italiensk höglitterär poesi, prosa och språkhistoria, kunskaper som jag högaktningen värderar enormt och som förgyller min tillvaro, Calvino, Pratolino, Dante, Boccaccio, De Lampedusa, Pavese, Pasolini, Morante med jämnlikar, jag tackar er för höstens högklassiga läsarglädje! För att uppskatta det bästa kan små avstickare och sidospår stundom behövas, därav har jag gjort ett djupdyk i Dostojevskij innan jag promenerar i Italiens outtömliga önskebrunn.
Annånym.
Vem är det som kallar sig för anonym och är medvetet eller omedvetet en tjomme? Han heter Carl-Johan Vallgren inte Karljohan V.....Wallgren. Tänk om C-J skulle skriva en bok om dig och stava ditt namn Annånym eller nåt i den stilen. Skulle det vara kul tycker du? Nä tänkte väl det. Ja världen är full av tjommar, den dag världen inte har några tjommar kvar är inte världen längre världen. Då har den exploderat. Då är den tillbaka på ruta A enligt de som inte tror på Gud. Annånym, tror du på Gud? Eller Ghud? Eller Guuuud eller hur du nu kan tänkas stava. Ja tänk du Annånym, har du kanske tänkt på att du kanske inte får din post för att det finns de som ignorerade skolans svenskalektioner och därför inte kan stava? Betänk och sluta vara så mycket tjomme.
Om Anonym, alias Annånym, inte varit så mycket tjomme så hade han eller hon fått följa med mig till Paris. Men nu är den tiden förbi och tillfället gick honom eller henne förlorat. Och jag hade kul som en hel flock med tjommar.
Blä
Fasen vad ledsen jag blir. Han som jag hyr lägenheten av har en bror som bor granne med mig, jag träffade honom idag och han frågade vem som har rummet som ligger i fil med deras lägenhet. Tysken! Sa jag. Ja, för då har de ju så klart känt att det luktar rök i bland. Vad gör man? Jo jag lär ju säga som det är i ett sånt läge att det är hon som röker men att jag sagt till henne. Också går han på att "gör hon det igen åker hon ut, vi har noll tolerans mot rökning, och då behåller vi depositionen också". Visst, jag håller helt och hållet med och det förstår jag väl utan att de säger det till mig. Säg det till Tysken då, inte till mig :( Sen sa han åt mig att säga det en gång till till Tysken, säga att jag pratat med honom men då röck faktiskt hans fru in och sa att det inte var mitt ansvar. Och det är det inte. Men visst tänker jag säga till henne vad som sagts men hon måste väl för tusan inse efter hela sin tid att i Sverige röker vi inte inomhus ? Fan.
Snart sommar.
Skimret bland molnen och glittret i vattnet.
Snart är det sommar och det gillade ju Fröding med :) (även fast jag gillar sensommarn och hösten bäst)
Amerikansk Hammarbysupporter.
Ja just ja, idag när man var ute o spatserade råkade jag kasta en blick på en förbicyklande hammarbysupporter. Tänkte inte mer på där förrän några minuter han kommer upp bredvid mig och döm om min förvåning att gullegrisen skrämde livet ur mig. Så jag sa DJURGÅRDEN! DJURGÅRDEN! DJURGÅRDEN! Sen gick han. Eller nja. Snubben var amerikan och sa att han ville gå bredvid mig för att han gillade mitt hår. Förmodligen såg jag dödschockad ut för han sa att mitt ansiktsuttryck sa att jag såg besvärad ut, var jag kanske rädd för honom? Jag pep bara ur mig "jag känner ju inte dig". Men va faaan gör man som tjej, svettig och på väg hem när det kommer en snorfull Hammarbysupporter med cykel som till råga på allt är en maffig amerikan? Som tur var det tog han det bra och känslan av att dissa nån är ju alltid härlig ;)
Amor i Paris.
Ojojoj, nu kliar det i huvet på mig. Måste vara baskern som har slagit rot. Man säger ju att ränderna aldrig går ur, menas det alltså att fransoser är nått redigt att räkna med? Jag lovar att jag ska kolla upp det i Paris. Ja, kanske finner man lite Amor i Paris, mamma brukar ju vara bra på att ragga åt mig. Fast vem vill ha en fransos när man kan få en italienare? Näää, det där var ett rent skämt, det fattar ni va? Nej, men det skulle vara kul att se om fransoserna har lika stadiga sågverk som irländare o britter o liknande folkslag. En gång såg jag en som var halvitaliensk o halvfransk och det var inte så mycket o hurra för. Det berodde nog på den där heltveksamma utblandningen och utspädningen. Men jag har tänkt på en sak. Eiffeltornet är ju stort och ståtligt, reser sig ståndaktigt rakt uppåt. Det måste väl ändå finnas nån alldeles särskild anledning bakom?
Nej men ärligt talat så vet jag inte vad jag tycker om fransmän. En gång såg jag en, han var söt. En annan gång såg jag en annan, han såg ut som en datanörd. Den allmänna uppfattningen av fransmän bland såna som mig är att de är något alldeles extremt strama, har smålockigt hår och är lite småbögiga. Fast jag vet inte jag, jag kanske ska ta reda på det. Fast i ärlighetens namn är ju fransoserna inte den första anledningen till att jag åker dit. Nä, det finns ju tusen andra anledningar.
Jag ska varjefall ha dessa rader i bakhuvet:
Rrrrör rattarna nu visa pattarna nu låt oss se om du är störst
Ja till denna så rara song vill vi se en regäl balkong.
Rrrrör snuttana nu visa tuttarna nu
Så kanske släcker det vår törst.
-Om ni visar ballen först.