kanelcarin

Här sitter jag och känner mig svag. Men snart ska man ner på stan och brotta ner några ölstop med Stefan the Steffe. Kvällen förutspås gå i Kirunas, inskränktismens och härligheternas tecken. Jag tror det kan bli kul. Jag tror det kan lyfta och bära iväg till fjärran skådade platser. Kanske kommer vi prata gamla minnen från förkrigstiden, kanske kommer vi blicka framåt mot jordens undergång eller åtminstone mot dess horisont, kanske kommer vi reflektera över och diskutera runt den regnbågsskimrande såpbubbla vi befinner oss i här och nu. Kanske förstår vi, kanske inte. Förmodligen inte. Vad ska man förstå egentligen? Jag förstår att jag till viss del är precis som Edith Piaf: Ingenting, jag ångrar ingenting. Fan vad det låter bra på svenska!