kanelcarin

Stöööön. jag blir så trött på mig själv. men måste man få ett spett intryckt mellan skuldrorna för att man över huvud taget ens ska snudda vid tanken av hur det skulle vara att få arschlet ur vagnen och börja plugga lite?? ok, ok, jag kan väl bortförklara mig lite med att jag har sportlov men, MEN så hade jag ju lovat mig  själv att få lite gjort under veckan så att det slipper hopa sig längre fram. så att jag slipper att ännu en gång befinna mig i ett pluggkluster som inte verkar ha nån utgång. Tydligen är det bättre att hänga framför mac:tidstjuv och lyssna på broder daniel och fördjupa sig i metafysik och blajja på bloggen. Med tanke på allt detta måste jag bara berätta om en väldigt konstig känsla jag hade i morse. Det kändes precis som att nån elak jävel kilade in ett spett mellan mina skuldror och jag kände att ända boten för den känslan var att läsa La città e la casa, boken vi för tillfället läser på litteraturkursen. Fin bok, lättläst o så men så utspelar den sig (tyvärr) i Rom. Ja tyvärr för jag såg fram emot glädjen att få läsa och glädjen av att en eskalerande smärta mellan skuldrorna skulle släppa men när Rom dukas upp så frestande vandrar mina tankar. San Cosimato nämndes. på san cosimato finns bänken. bänken där jag för första gången kysste Davide. Davide som jag tror ingen av er vet nått speciellt om. (de bästa karamellerna håller man för sig själv :P :P :P :P :P :P ) Davide är en person som jag starkt respekterar i alla val han gör och kommer att göra. Davide är en person som jag råkar ha väldigt speciella känslor för, så speciella att jag tror att jag inte ens fattar själv vad det är för känslor. Kort sagt kan jag varjefall säga att jag och Davide är för lika på för många plan för att över huvud taget kunna förstå varandra och islutändan känns verkligheten ändå bara som en halvsanning där mycket ändå saknas för att det ens ska bli halvt. Yes mina kära läsare. Även om ni inte förstår eller nånsin kommer att göra det så vill jag att ni ska veta att det inte gör nått. Hade förresten vardagen över huvud taget påverkats om ni förstod? Knappast, så låt det då vara. Hur som helst, många ständigt lika förvirrade tankar runt Davide, för vem mina känslor har pendlat från rent dra-åt-helvete-du-är-ingen till ja, till den och det han oftast är för mig. Davide. Parantes: Davide har sig själv att skylla för alla dessa känslosvall och det erkänner han till och med själv slut parentes. Hur som helst för andra gången: Tack vare Davide bär det av mot Roma för min del nästa torsdag. Fast jag är inte säker på om jag vill träffa honom. (det sista mest för att inte verka alltför okomplicerad..:P....)