kanelcarin

Tänk, här sitter man still och läser och fryser så man får ta på sig kofta och dunstövlar men jag klagar inte, nej det gör jag verkligen inte för hade det här varit i Madrid då hade man minsann behövt både en kupévärmare och hop-hopmundering för att slippa skaka tänder och frysa fast på stolen. 

Nu har jag tentan bakom mig så nu är det bara att ta tjuren vid hornen och fortsätta med nästa grej. Men hur kommer det sig att sträckan att sätta sig ner och plugga är så brokig och lång? Nu har det gått en dryg timme, jag har satt mig ner cirka tio gånger men varje gång kommer jag på att jag har en räv bakom örat eller pilla navelludd, blommorna i fönstret måste flyttas på och jag måsta boka träninspass, kolla mailen, bloggen, fylla på med vatten, nej förresten, det är ju godare med saft! Hungern infinner sig explosionsartat och vips blev det lunchdax, sen diska, sen kanske, kanske man kan sätta sig. Men då blev det helt plötsligt stökigt, rent av ett bombnedslag i rummet och jag börjar städa. Kollar mailen igen, går och kissar. Öppnar boken men måste slå upp första ordet, kom plötsligt på 3 andra ord att slå upp, men först lite lypsyl på läpparna. Men varför är det alltid såhär? Det är som att ta sig fram i djungeln med en sabel där man måste skära ut sin väg och undanröja faror innan man kommer fram till målet. Knäppt :P

Jag har nog skrivit om det här förut, men det är så vackert så isf blir det en favorit i repris. Tänk på ordet Blunda. Är det inte ett otroligt vackert ord som vi har i svenskan? Översätt det till andra språk och ni finner att det finns ingen direktöversättning som är lika vacker som det svenska ordet blunda. På svenska heter blunda just blunda och inte Stänga Ögonen. Blunda och känn vad skönt det är att stänga ute allt annat och bara vara i sig själv, känna hur hjärtat slår i bröstkorgen, känna hur skönt det är att finnas och hur skönt det är att bara vara. Blunda och du är ensam i din värld där ingen annan kan störa och påverka dig. Vad som än händer i dig när du blundar så är varjefall ordet i sig i mitt tycke alldeles fantastiskt vackert.

Det var ett tag sen jag var ute o sprang men igår gjorde jag det och då inser man plötsligt vad som egentligen är härligt här i livet och man imponeras av sin egen prestation, av vad ens egen kropp faktiskt är kapabel till! Löpning mår man ruskigt bra av, synd att många aldrig inser det. Ok, det tar ett enormt förbaskat tag att komma till den där nivån där man faktiskt börjar älska löpning och tycka att det är den bästa träningsformen men jag önskar att alla som inte har ork o tålamod till att ta sig dit kunde få en gratis prova-påkänsla, bara för att peppa på dem. Så de också kunde gå ut och skaffa den där speciella välbefinnandekänslan som löpning skänker dig.

Oj, oh-oh-oh! Vad hände? Igår kom vi till mormor, jag o hela familjen med doggsen i släptåg. Jag gick o la mig 20 i tio, stensomnade oc sträcksov till kl 8 imorse. Men hallå? Det är nästan så jag blir religiös. Också får man vakna upp och äta frulle ihop med hela familjen o med mormor (som iofs inte kan sitta still i lugn o ro hehe) Och idag känns det härligt, idag känns det bäst, idag gör det ingenting att jag har fonetiktenta i morgon bitti. 

Ibland är det bara så jävla orättvist och då blir jag så jävla förbannad. Kuk. 

Här sitter jag, en ensam, fattig student och tvingas plugga hela fredagskvällen EFTER en hel dags plugg. Trött i huvudet är jag, längtar efter att få sträcka på benen, börjar få kramp i sittbenen, förresten i hela rumpan och ner i låren, nästan så att krampen når ner i vaderna också. Stel i ryggen och smutsigt hår. Fryser gör jag också, fryser nästan ihjäl. Ingen som ringer, ingen som hälsar på, ingen som tänker på mig, ingen som noterar mig, ingen som ens hatar mig!! Har många önskningar men kan inte uppfylla nån för jag måste PLUGGA på fredagskvällen. Laterala frikativor och Le pliche vocali. Sordità och sonordità, låter det kul? Nej, det är det inte heller, det är så jävla tråkigt och extra tråkigt blir det eftersom det är fredagskväll. Och ingen cykel har jag och dum är jag ändå. Solen har skinit hela dan men jag har suttit och pluggat och hur som helst så var det bättre förr. Inte för att jag längtar efter våren men jag tog en titt på mina ben tidigare och blev snöblind vilket sedan försvårade plugget. Skitigt golv och omaka strumppar, fredagkväll och inget galej. Har skurit mig i fingret och fått herpes på läppen, slog huvudet i köksluckan tidigare och tappade vettet, dessutom har jag ett sår i näsan, upptill mot väggen till andra näsborren. Kul? Nej, ont gör det, kanske lite extra ont eftersom det är fredag och jag sitter ensam här och ingen tänker på mig, ingen vid min sida och ingen att hålla handen när det är sovdax. Yr i huvudet och snett sitter jag på stolen och skorna är fortfarande oputsade. Och i morgon måste jag kliva upp i ottan. Ja fy för den lede, ack du tunga värld!

Tack vare Mozart bara hände det! I måndags var jag dogsitter åt Mozart, sen dess har jag o la Tyska blivit värsta bundis. I förrgår tex åt vi middag i hop jag, hon och hennes pojkvän och idag bjöd hon på choklad. Dra på trissor och kors i taket! Finns det liv finns det hopp och den som hoppar lever! Lever som i liver och den går ju att äta. Nej men poänglösa ordlekar å sido så är jag väldigt nöjd med det nutida tillståndet oss emellan. Man kanske skulle gå en kvällskurs i tyska?

Fyyyyyy FN säger jag faaaaaaaan va trött jag är. För att få det riktiga trycket i ordet behövs det oändligt många a:n just nu men det finns nog inte tillräckligt många för att ens komma i närheten av hur mycket faaaaaaaaaaaan jag tycker att det är just nu. Om nåt blir tokigt nu så är det för att jag, shit alltså, är så vidunderligt trött i huvet att det bara blir hejsansvejsan och bak och fram på allt. Ni vet hur det är när det känns som att huvudet ska spricka för det är så sprängfullt men man måste ändå trycka in mer? Så känns det nu. Och jag måste läsa mer ikväll, det här är bara en paus. Vad är det förresten som gör att man måste ha choklad och läsk när man är så här trött i huvet? Jo, det måste ju vara att utan kolhydrater överlever inte das hjärna. Och mitt i allt sitter jag här och hatar frågan VARFÖR? Det har jag alltid gjort och jag tänker inte ens försöka tycka om den. Varför? är en fråga som det i o f s kan finnas ett redigt svar på som man kan gotta sig åt i flera timmar efteråt men det är också en fråga man kan få för att folk är så jävla nyfikna och en del saker håller man för sig själv för att man tycker att de är sina egna och ingen annans. Så kommer det en nyfiken jävla snornyfiken jävla fjolla o frågar VARFÖR? så det vibrerar i marken och bladlössen misstar sig själva för flatlöss. Jag undrar också varför? i bland men va fan, jag försöker välja mina tillfällen (se så perfekt fulländat exempel jag är, ta efter gott folk, ta efter!!!) Det finns också svar på frågan Varför? som gör hela din existens nervös och darrig och frågan dyker upp åter igen!!!! nånstans tycker jag frågan Varför? verkar vara en allas önskan att tillståndet eller vad det än må vara ska bli bra men Varför?!?!??! finns det då så många frågor man aldrig någonsin kommer få svar på när man ställer just frågan Varför?

Idag och imorgon består av två dagar vilken den ena var idag den andra är imorgon. Det viktiga med idag var att jag har min presentation avklarad och överstökad och jag kan äntligen ägna mig helhjärtat på fonetiktentan. Det viktiga med imorgon är att jag ska på skrivstuga och prata med Franco om min uppsats. Jag skriver om Trilussa som var romare och poet och skrev dikt på dialekt. Jag började läsa hans poesi förra sommaren ungefär. Den får mig att må bra.

I morse när jag vaknade tänkte jag att det skulle nog vara bättre om jag inte kunde tänka. Det är knappast min önskan för huvudet skulle se ut som en lufttom ballong utan tankar och funderingar. Det skulle vara praktiskt däremot om det gick att stänga av skiten när man ville. Tillexempel nu när jag har försökt att sova ett tag men när tankeapparaten går på högvarv som en speedad väckarklocka skrämmer jag iväg John Blund som tycks ha en tankeläsares förmåga. Jävla fjolla.

Ja, vem är den där Carl-Johan egentligen? Det är tydligen inte bara jag som undrar det utan även Emma. Tur att Emma snart kommer hem till Svejsan så vi tillsammans kan filosofera runt fenomenet. (Under tiden, Emma, så föreslår jag, för att du ska få mer kött på benen, att du exempelvis googlar på Carl-Johan, med åtanken om att han inte är en svamp)

Om man är vilse i skogen kan man ta hjälp av myrstackarna för att orientera sig. Om man är vilse i ett villaområde kan man orientera sig efter de inglasade terasserna som jag för övrigt aldrig riktigt till fullo kommer förstå charmen med. Jag gillar bäst att sitta vid utemöbler ute i trädgården eller på en filt eller på en helt vanlig, gammal, fin och öppen altan. För där luktar det kaprifol. På inglasade verandor luktar det Pelargon OCH DET FÅR JAG ALLT ANNAT ÄN ORGASMER AV!!

Nu ska jag lägga mig och sova och drömma mig långt, långt bort och om fina saker. Jag ska drömma om Rom och ginsengkaffe, sen ska jag drömma om ängen i Hillevik som är blå av alla ängsklockor på sommaren och där Åsa och Daniel springer hand i hand och sjunger en kärlekshymn till varandras kärlek. Daniel kastar sig ner på rygg i gräset och blickar upp mot den djupblå himmelen medan Åsa binder honom en krans av ängsklockor och prästkragar innan de fortsätter att springa mot vattnet med en stor och varm sol som dinglar över deras huvuden och som skickar stora kaskader av solstrålar på vägen framför dem. Nere vid vattnet omfamnar de varandra och Daniel lyfter upp Åsa och bär henne ut genom vassen där han gömt en kanot, sedan paddlar de tillsammans iväg till Lill-Jakob där de äter wienerbröd tillsammans i vattenbrynet och badar tårna i det sommarljumma vattnet medan måsarna skriker ovanför deras huvuden och någonstans hoar göken. På kvällen paddlar de ut och kastar lite och drar upp en och annan abborre som Daniel varsamt grillar över öppen eld som han för övrigt tänt med hjälp av glasögonens och ljuset från solnedgångens hjälp, medan Åsa stillsamt sjungandes dukar på filten. Så sitter de där i det rosaskimrande ljuset från horisonten och bara njuter av tillvaron, stillheten och varandra. Tillsammans blir de först mätta och sedan jättetrötta och tillslut vaggar de varandra till sömns i varandras armar på filten under bar himmel i sommarnatten. Och de sover gott. Det blir min dröm i natt.

Det här inlägget är främst för er som äter odlad lax. Jag har tänkt skriva om det ett tag men det har inte blivit av och istället för att skriva om det så hänvisar jag er till svt/play och uppdrag granskning som sändes den 25 januari. Det här är ingen propaganda från mig som tycker att fiskeindustrin är förjävlig, jag tycker bara att dagens människa bör vara lyhörd och uppmärksam på vår omvärld med tanke på att vi lever mitt i, accepterar och ignorerar paradoxer, lögner, motsägelser och lurendrejeri. Det här är bara ett exempel av många på hur jävla lurade vi är.

Usch, jag är så stressad så jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag har inte tränat på en och en halv vecka och det känns som att allt har ansamlat sig i en stor tung tyngd som satt sig mellan skuldrorna och axlarna, spritt sig upp i nacken och fram i ansiktet. Ghaaaa. I natt blir det nog ingen sömn om inte ett mirakel inträffar. Fortsatt BLÅPLUGG ända till sängdax fast ett avbrott för spinning också ska jag vara hundvakt åt Mozart :) Aaaaahhhaaaa. Stress, det är gränsen till galenskap. Tur, TUR att den här stressen kommer hålla sig i högst till måndag nästa vecka men förhoppningsvis släpper lite redan på onsdag. 

Bla bla blablabla. hö-hö-hö. ----------- Bla bla blablabla bla bla.

Jag var precis inne på min sida på ansiktsbok och kollade på mina bilder från Madrid. Oj, oj, oj säger jag. Och för varje foto jag tittar på tvivlar jag på att det faktiskt hände, men då ekar det Jo, jo jo! nåntans i mitt huvud. Den där resan, den var det något magiskt över. Det var Emma, Don Juan och Johnny. Och jag lärde mig det äkta madridska uttalet av Mojito, men när jag är i Sverige låtsas jag som att jag inte kan det madridska utan rättar mig i leden för annars får jag stela, trötta, insnöade, inskränkta svenska blickar. Och om jag tar bort de fyra första adjektiven är frasen fortfarande lika skräckinjagande; svenska blickar. Vill vi ha dem på oss? För guds skull NEJ!  (om det inte är Carl-Johan Vallgrens blick då höhöhöhö hö hö hööö) 

ibland känner man sig sådär hängig och lite infekterad i kroppen. då får man inte gå och träna. idag är en sån dag för mig. det värsta med såna dagar är att eftermiddagen blir så fruktansvärt lång, det känns som att den blir 7 gånger 5 gånger längre än vanligt och det känns tråkigt. då blir det att man sitter här och tänker på håriga tyskar och önskar att man hade carl-johan vallgren vid sin sida eller dylikt. och samtidigt reflekterar man över sig själv och inser att man snöat in lite väl mycket på carl-johan vallgren på sistone, men tänker också att det inte gör nåt. han skulle nog bara bli lite skinnig i brallan om han bara visste. och när jag sitter här mitt under den långa eftermiddagen tänker jag att man kunde eggat till den med en cigg, men jag gör inget åt det för man vet ju att här i sverige, som rökare, klassas man som en outsider, samhällets bottenskick, en nobody, nån som står utanför alla samhällsklasser. och dit vill man ju inte klassa så här på långa sköna eftermiddan så då skippar man det också. i slutändan och conlusionen inser man att allt man tänker och funderar på är bara tänkbara cenarion (bortsett från det med hårig tysk för det har jag bevis på, ni kan få bilder) och då känns det ju ändå som att det är onödigt att fundera. men nånstans vet jag ju att det sista som är onödigt är att fundera. hursomhelst vart det en förbannat lång eftermiddag.

Oj, här sitter jag o torrhostar lite, men det är mest för att ge intryck av överlägsenhet och högfärdighet. Vilket gör att jag känner mig väl till mods.