kanelcarin

jag börjar bli sugen på tomatsås och aubergine men köket är fullt med tyskar så jag har trotsat hungern i cirka 5 minuter, allt för att undvika att utgöra en minoritet. det värsta är att en av tyskarna egentligen är svensk. är det förräderi eller var han bara hungrig?

Jag ser alltid ut som en byracka i håret men idag var det nått helt katastrofalt vad krulligt det är. Fy tusan. Tänk er en pudel som fått en elchock också lägger ni den runt mitt huvud....så ser jag ut idag, det är inte kul alltså, det säger jag då er.

Idag har jag varit i skolan hela dan och vad jag fick ut av det ska jag nu berätta för er i punktform:

Blä. Bläbläblä.

Alla ninjavägar går till ninjarom och i ninjamorgon åker ninjacarin till ninjarom. det ninjigaste med ninjaresan är väl att ninjakursen är så ninjadålig så ninjajag fick inte direkt ninjamånga ninjaeuro att ninjaröra mig med. ninjajag ska ninjaäta ninjapizza. Mmmm!! :)

Asså, jag känner mig helt skitzzo idag. KanelCarin och KamelCarin och KöhlnCarin på en o samma gång. Det måste vara efterdyningar från igår.

Jag avgudar men avgudas jag? 

Ute är det väder och här inne finns det inga dammtussar kvar.

Nu är det så på riktigt att det nästan känns overkligt. Jag syftar givetvis på den så vidunderligt välkomna vetskapen om att fredag den 13:e får jag ståtligt besök av Åsa Erixon och Daniel Heldt. På något vis känner jag mig redan räddad från allt vad otur heter och på något vis så känner jag på mig redan nu att på fredag den 13 i mars i år kommer jag vara upp över öronen glad

1. Så här i med facit i hand vill jag bara tala om för mig att gårdagkvällens ångest var helt bortkastad då jag inte allt för sent lyckades somna. Förmodligen för att jag fick sätta ord på mina Tyskländska tankesvall.

Här ligger jag i min säng och har lite ångest för jag tror att jag kanske inte kommer kunna sova i natt. Jag funderar också på vad jag hade gjort i detta nu om jag hade befunnit mig i Tyskland. Kanske hade jag suttit i en djupgrön plyschfåtölj och ätit surdegsbröd, lyssnat på aggressiv synthpop och virat den senapsgula sjalen ett extra varv runt gamhalsen. Kanske hade jag tittat ut genom fönstret och beskådat massa hoppande kaniner för att sedan skölja ner utsikten med något så starkt att känslan gav sken av att vara en inre explosion av upplösande karaktär. Jag skulle stå där och reflektera över mitt tillstånd som människa men samtidigt inse mitt öde som en udda avart. Jag skulle tänka "borta bra och långt bort", hoppa in i duschen och uppmärksamt följa mina andetag medan jag noterade känslan av det tyska vattnet som sköljde över mig. Kanske hade jag gjort allt det där, kanske inte. Fast jag tror att jag förmodligen hade gjort det och att härligheten skulle förädla mig med det där utomkroppsliga deliriumet som jag tror att man bara kan uppleva i Tyskland.

Ja, vad ska jag säga nu då?

Om det är nån som vill köpa nått så har jag garanterat nått att sälja. 

Här sitter jag och är den jag är. Försöker tvinga mig igenom de 20 sista sidorna i en romans som ska va utläst till på onsdag. Det går sådär. Känns som att jag skulle behöva 32 år på mig att läsa de där sista sidorna. Känns som att jag önskar att boken inte fanns. Nu existerar dock skräpet så isåfall önskar jag att det kunde komma en lång, luden griparm och ta den ifrån mig. För isf skulle jag ha en ruskigt grym ursäkt på seminariet på onsdag. 

Nu ska jag berätta om min dag. Vaknade upp arg som ett bi, irriterad över att jag sovit till alldeles för sent och ont i kroppen, ungefär sådär som det känns efter att himlen öppnat sig och släpper ner ett stort klippblock över dig. Efter 102 år kommer en jättestark boxare och flyttar på klippblocket och ungefär så ont kändes det överallt i morse. Med värken molandes i kroppen och blixt och dunder runt huvudet masade jag mig till t-centralen och mötte upp en som värpte ut mig för snart 26 år sedan. Eftersom det alltid är kul att träffa mamma blev jag glad men ack o ve så ont jag hade och irritationen klustrerades ytterligare när korta irrpannor och skrikandes tonårsskabb satte käppar i hjulet på mig. MEN. eftersom jag är en så optimistisk positivist och positiv optimist bjöd mamma mig på en Caffè ristretto, dvs säga en så låg espresso att den i stort sett innehåller 95%koffein, 2%vatten och 3%räddning och på det fick jag 2 st ipren. Jag brukar inte knapra sånt i onödan så när jag ändå tog en så tog jag två, mest för att den första inte skulle få ångest och för att man trivs bäst i sällskap med jämnlikar. Min godhet belönade sig och efter cirka en liten stund mådde jag mycket bättre. Mor o dotter gled snabbt genom NK, mor aktivt och dotter passivt läsandes en möe intressant bok om Lenin. Och tack vare den mycket ädelt formulerade meningen "lyckliggör oss med din frånvaro" som är bestämd och frånstötande men samtidigt lite smått vacker och underhållande, förädlades stunden på NK SAMTIDIGT som jag fann en utgång från den 2 sista dagarnas själsliga våndor. Och det har jag alltså egentligen Lenin att tacka för.

Oj, jag vaknade väldigt tidigt i morse. Och eftersom klockan är 07.22 nu och snackar om i morse som för ett tag sen så kan jag väl beskriva det som om det vore bara en liten stund kvar till lunch nu. höhö. så går det när man vaknar och är pinkilurig och så får man en sån där tanke i huvudet som bara inte går att skjuta bort och som man delvis av nån anledning inte vill skjuta bort. Och så ligger man där utsträckt i en säng och inser plötsligt att dagen gryr och eftersom morgonstund har guld i mund och eftersom morgonrodnaden är så rörande att den färgar av sig på mina kinder och eftersom I love Frulle så slängde jag benen över sängkanten för att stiga upp o koka kaffe och gillra tyskfällor. Mitt i språnget hejdades jag av den härligt murvlande insikten att Ja, jag har sovit få timmar men Nej jag är inte trött!. Och vad gör det om EN natts sömn blir lite kortare så länge man får sova nästan alla nätter? Och är det inte så att det är helt fantastiskt att få vakna upp på morgonen och känna sig utvilad och full med energi och förväntan inför vad som komma skall? Det är nästan så jag börjar tro på karma, ja fast i cykler under en livstid. Isåfall har jag bra karma just nu :) Men jag måste tacka mamma för spikmattan och jag måste tacka tanten som delgav mig all information om brister i kroppen som bidrar till sömnlöshet och jag BEUNDRAR den person som kom på iden att koncentrera mineraler, vitaminer, antioxidanter osv i pillerform för tack vare allt det här får jag drömma sött och vakna o-trött nu för tiden. För det är faktiskt så här att jag har gått runt och varit trött och hängig i flera år, haft dålig balans, ofta känt mig yr och yrslig och illamående, huvudvärk och orkeslös men nu känns det så mycket bättre. Och nu är det kul att träna igen, jag orkar lägga på mer vikter, jag orkar ta ut mig ordentligt, jag kan hålla balansen på yogan, jag blir inte yr utan att förstå varför, jag kan koncentrera mig och jag kan fokusera, jag har inte ständig träningsvärk och jag känner mig Pigg och Kry och Utvilad. Och jag hade faktiskt glömt hur det kändes. 

När jag har mjöl hemma får jag nån slags mani. Det är precis som att jag måste utplåna varenda spår av mjölpaketen och bakar och bakar tills det tar slut. Ibland köper jag mjöl för att det är billigt eller för att jag tänker att jag kanske kommer behöva baka längre fram men när jag då kommer hem blir som ett sug i magen och jag hör mjöliga röster inom mig som säger "Omformatera mjölet till brööööööd." Jag vet inte om det går att få nån diagnos på det här. 

Stöööön. jag blir så trött på mig själv. men måste man få ett spett intryckt mellan skuldrorna för att man över huvud taget ens ska snudda vid tanken av hur det skulle vara att få arschlet ur vagnen och börja plugga lite?? ok, ok, jag kan väl bortförklara mig lite med att jag har sportlov men, MEN så hade jag ju lovat mig  själv att få lite gjort under veckan så att det slipper hopa sig längre fram. så att jag slipper att ännu en gång befinna mig i ett pluggkluster som inte verkar ha nån utgång. Tydligen är det bättre att hänga framför mac:tidstjuv och lyssna på broder daniel och fördjupa sig i metafysik och blajja på bloggen. Med tanke på allt detta måste jag bara berätta om en väldigt konstig känsla jag hade i morse. Det kändes precis som att nån elak jävel kilade in ett spett mellan mina skuldror och jag kände att ända boten för den känslan var att läsa La città e la casa, boken vi för tillfället läser på litteraturkursen. Fin bok, lättläst o så men så utspelar den sig (tyvärr) i Rom. Ja tyvärr för jag såg fram emot glädjen att få läsa och glädjen av att en eskalerande smärta mellan skuldrorna skulle släppa men när Rom dukas upp så frestande vandrar mina tankar. San Cosimato nämndes. på san cosimato finns bänken. bänken där jag för första gången kysste Davide. Davide som jag tror ingen av er vet nått speciellt om. (de bästa karamellerna håller man för sig själv :P :P :P :P :P :P ) Davide är en person som jag starkt respekterar i alla val han gör och kommer att göra. Davide är en person som jag råkar ha väldigt speciella känslor för, så speciella att jag tror att jag inte ens fattar själv vad det är för känslor. Kort sagt kan jag varjefall säga att jag och Davide är för lika på för många plan för att över huvud taget kunna förstå varandra och islutändan känns verkligheten ändå bara som en halvsanning där mycket ändå saknas för att det ens ska bli halvt. Yes mina kära läsare. Även om ni inte förstår eller nånsin kommer att göra det så vill jag att ni ska veta att det inte gör nått. Hade förresten vardagen över huvud taget påverkats om ni förstod? Knappast, så låt det då vara. Hur som helst, många ständigt lika förvirrade tankar runt Davide, för vem mina känslor har pendlat från rent dra-åt-helvete-du-är-ingen till ja, till den och det han oftast är för mig. Davide. Parantes: Davide har sig själv att skylla för alla dessa känslosvall och det erkänner han till och med själv slut parentes. Hur som helst för andra gången: Tack vare Davide bär det av mot Roma för min del nästa torsdag. Fast jag är inte säker på om jag vill träffa honom. (det sista mest för att inte verka alltför okomplicerad..:P....)

Tur att dammsugarpåsen är full för då har jag ju en anledning till att inte förlora massa tid på att dammsuga. Även om det börjar hopas dammtussar storra som dammsuggor. Skit samma, vi kör det lite alla bohemia ett tag till.

Jag lever så italienskt här i Stoccolma att jag håller på bli bella som la mozzarella, får spaghettiben, har lagt en pizza, är en bella gnocca, smälter som glass och är stark som la grappa. Och det är ju så att In Vino Veritas. Ja det är inte klokt alltså. Jag känner mig som en äkta romana i stoccolma.