kanelcarin

Nu ska jag berätta om min dag. Vaknade upp arg som ett bi, irriterad över att jag sovit till alldeles för sent och ont i kroppen, ungefär sådär som det känns efter att himlen öppnat sig och släpper ner ett stort klippblock över dig. Efter 102 år kommer en jättestark boxare och flyttar på klippblocket och ungefär så ont kändes det överallt i morse. Med värken molandes i kroppen och blixt och dunder runt huvudet masade jag mig till t-centralen och mötte upp en som värpte ut mig för snart 26 år sedan. Eftersom det alltid är kul att träffa mamma blev jag glad men ack o ve så ont jag hade och irritationen klustrerades ytterligare när korta irrpannor och skrikandes tonårsskabb satte käppar i hjulet på mig. MEN. eftersom jag är en så optimistisk positivist och positiv optimist bjöd mamma mig på en Caffè ristretto, dvs säga en så låg espresso att den i stort sett innehåller 95%koffein, 2%vatten och 3%räddning och på det fick jag 2 st ipren. Jag brukar inte knapra sånt i onödan så när jag ändå tog en så tog jag två, mest för att den första inte skulle få ångest och för att man trivs bäst i sällskap med jämnlikar. Min godhet belönade sig och efter cirka en liten stund mådde jag mycket bättre. Mor o dotter gled snabbt genom NK, mor aktivt och dotter passivt läsandes en möe intressant bok om Lenin. Och tack vare den mycket ädelt formulerade meningen "lyckliggör oss med din frånvaro" som är bestämd och frånstötande men samtidigt lite smått vacker och underhållande, förädlades stunden på NK SAMTIDIGT som jag fann en utgång från den 2 sista dagarnas själsliga våndor. Och det har jag alltså egentligen Lenin att tacka för.

Oj, jag vaknade väldigt tidigt i morse. Och eftersom klockan är 07.22 nu och snackar om i morse som för ett tag sen så kan jag väl beskriva det som om det vore bara en liten stund kvar till lunch nu. höhö. så går det när man vaknar och är pinkilurig och så får man en sån där tanke i huvudet som bara inte går att skjuta bort och som man delvis av nån anledning inte vill skjuta bort. Och så ligger man där utsträckt i en säng och inser plötsligt att dagen gryr och eftersom morgonstund har guld i mund och eftersom morgonrodnaden är så rörande att den färgar av sig på mina kinder och eftersom I love Frulle så slängde jag benen över sängkanten för att stiga upp o koka kaffe och gillra tyskfällor. Mitt i språnget hejdades jag av den härligt murvlande insikten att Ja, jag har sovit få timmar men Nej jag är inte trött!. Och vad gör det om EN natts sömn blir lite kortare så länge man får sova nästan alla nätter? Och är det inte så att det är helt fantastiskt att få vakna upp på morgonen och känna sig utvilad och full med energi och förväntan inför vad som komma skall? Det är nästan så jag börjar tro på karma, ja fast i cykler under en livstid. Isåfall har jag bra karma just nu :) Men jag måste tacka mamma för spikmattan och jag måste tacka tanten som delgav mig all information om brister i kroppen som bidrar till sömnlöshet och jag BEUNDRAR den person som kom på iden att koncentrera mineraler, vitaminer, antioxidanter osv i pillerform för tack vare allt det här får jag drömma sött och vakna o-trött nu för tiden. För det är faktiskt så här att jag har gått runt och varit trött och hängig i flera år, haft dålig balans, ofta känt mig yr och yrslig och illamående, huvudvärk och orkeslös men nu känns det så mycket bättre. Och nu är det kul att träna igen, jag orkar lägga på mer vikter, jag orkar ta ut mig ordentligt, jag kan hålla balansen på yogan, jag blir inte yr utan att förstå varför, jag kan koncentrera mig och jag kan fokusera, jag har inte ständig träningsvärk och jag känner mig Pigg och Kry och Utvilad. Och jag hade faktiskt glömt hur det kändes. 

När jag har mjöl hemma får jag nån slags mani. Det är precis som att jag måste utplåna varenda spår av mjölpaketen och bakar och bakar tills det tar slut. Ibland köper jag mjöl för att det är billigt eller för att jag tänker att jag kanske kommer behöva baka längre fram men när jag då kommer hem blir som ett sug i magen och jag hör mjöliga röster inom mig som säger "Omformatera mjölet till brööööööd." Jag vet inte om det går att få nån diagnos på det här. 

Stöööön. jag blir så trött på mig själv. men måste man få ett spett intryckt mellan skuldrorna för att man över huvud taget ens ska snudda vid tanken av hur det skulle vara att få arschlet ur vagnen och börja plugga lite?? ok, ok, jag kan väl bortförklara mig lite med att jag har sportlov men, MEN så hade jag ju lovat mig  själv att få lite gjort under veckan så att det slipper hopa sig längre fram. så att jag slipper att ännu en gång befinna mig i ett pluggkluster som inte verkar ha nån utgång. Tydligen är det bättre att hänga framför mac:tidstjuv och lyssna på broder daniel och fördjupa sig i metafysik och blajja på bloggen. Med tanke på allt detta måste jag bara berätta om en väldigt konstig känsla jag hade i morse. Det kändes precis som att nån elak jävel kilade in ett spett mellan mina skuldror och jag kände att ända boten för den känslan var att läsa La città e la casa, boken vi för tillfället läser på litteraturkursen. Fin bok, lättläst o så men så utspelar den sig (tyvärr) i Rom. Ja tyvärr för jag såg fram emot glädjen att få läsa och glädjen av att en eskalerande smärta mellan skuldrorna skulle släppa men när Rom dukas upp så frestande vandrar mina tankar. San Cosimato nämndes. på san cosimato finns bänken. bänken där jag för första gången kysste Davide. Davide som jag tror ingen av er vet nått speciellt om. (de bästa karamellerna håller man för sig själv :P :P :P :P :P :P ) Davide är en person som jag starkt respekterar i alla val han gör och kommer att göra. Davide är en person som jag råkar ha väldigt speciella känslor för, så speciella att jag tror att jag inte ens fattar själv vad det är för känslor. Kort sagt kan jag varjefall säga att jag och Davide är för lika på för många plan för att över huvud taget kunna förstå varandra och islutändan känns verkligheten ändå bara som en halvsanning där mycket ändå saknas för att det ens ska bli halvt. Yes mina kära läsare. Även om ni inte förstår eller nånsin kommer att göra det så vill jag att ni ska veta att det inte gör nått. Hade förresten vardagen över huvud taget påverkats om ni förstod? Knappast, så låt det då vara. Hur som helst, många ständigt lika förvirrade tankar runt Davide, för vem mina känslor har pendlat från rent dra-åt-helvete-du-är-ingen till ja, till den och det han oftast är för mig. Davide. Parantes: Davide har sig själv att skylla för alla dessa känslosvall och det erkänner han till och med själv slut parentes. Hur som helst för andra gången: Tack vare Davide bär det av mot Roma för min del nästa torsdag. Fast jag är inte säker på om jag vill träffa honom. (det sista mest för att inte verka alltför okomplicerad..:P....)

Tur att dammsugarpåsen är full för då har jag ju en anledning till att inte förlora massa tid på att dammsuga. Även om det börjar hopas dammtussar storra som dammsuggor. Skit samma, vi kör det lite alla bohemia ett tag till.

Jag lever så italienskt här i Stoccolma att jag håller på bli bella som la mozzarella, får spaghettiben, har lagt en pizza, är en bella gnocca, smälter som glass och är stark som la grappa. Och det är ju så att In Vino Veritas. Ja det är inte klokt alltså. Jag känner mig som en äkta romana i stoccolma.

Edith Piaf fick mig o fundera lite här va....varför existerar den där känslan eller tillståndet eller vad vi ska kalla det som vi kallar för ånger? Min definition på att ångra sig är när man har gjort nått som man djupt önskar att man inte gjort och på nått vis inte kunde ändra på, som man oftast inte kan ändra på, inte att man "ångrar sig" och gör annorlunda än man först tänkte. Det skulle jag nog snarare kalla ändra sig. (det här är ju vad jag tycker och det här är min blogg och här känner jag mig fri som tranorna på myren och där ska getterna hålla käften) Hur som helst, det här med ånger. Varför existerar känslan när vi oftast inte kan göra nått åt den? Visst att den avtar med tiden men i stunder när man upplever djup ånger infinner sig ju oftast också andra "ångestladdade" känslor som förvärrar ångerkänslan. Utan att göra längre utsvävningar och för att fatta mig kort men framförallt för att jag inte har den minsta lust i världen att sitta här o blajja just nu; så fattar jag inte poängen av det onödiga existerande av ångest när det ändå aldrig går att ändra på det som gjorts? Det är ju som en bekräftelse av meningslösheten. Jag e lessen gott folk men just nu brinner det för mycket i knutarna för att jag ska kunna förklara bättre vad jag menar men ni behöver väl inte tänka så mycket på det? Det är sånt här man får gråa hår av och det är såna här funderingar som gör mig stolt att jag är rörande överens med Edith Piaf ;P

Furufnatt, vet ni vem det är?

Här sitter jag och känner mig svag. Men snart ska man ner på stan och brotta ner några ölstop med Stefan the Steffe. Kvällen förutspås gå i Kirunas, inskränktismens och härligheternas tecken. Jag tror det kan bli kul. Jag tror det kan lyfta och bära iväg till fjärran skådade platser. Kanske kommer vi prata gamla minnen från förkrigstiden, kanske kommer vi blicka framåt mot jordens undergång eller åtminstone mot dess horisont, kanske kommer vi reflektera över och diskutera runt den regnbågsskimrande såpbubbla vi befinner oss i här och nu. Kanske förstår vi, kanske inte. Förmodligen inte. Vad ska man förstå egentligen? Jag förstår att jag till viss del är precis som Edith Piaf: Ingenting, jag ångrar ingenting. Fan vad det låter bra på svenska!

Idag är det inte bara fredag utan dessutom tenta klockan 15. Så just nu laddar jag med frulle bestående av bagarmärtas excellenta brödknoppar och en smoothie bestående av banan, acai och kiwi och en hemlig ingrediens. Acai tar jag mig bara råd till vid speciella tillfällen och det lär ju dagen idag vara. Mer uppladdning blir det för klockan 12 ska jag på yoga, det värsta är att jag har råkat ut för en rejäl sträckning i vänster sida av ryggen  så jag får eventuellt köra yoga light. Sträckning. Undermänniska. Klent.

Ja, varför inte utbringa ett fyrfaldigt leve för alla mormödrar och farmödrar som heter Astrid?

Det var en gång en svensk å en tysk å en micro. Svensken hade hår som hallonsnår, tysken va sur och micron va trasig. 

Jag trivs bäst i hallonsnåret. Hallolololon. Tysken får inte komma in i mitt hallonsnår för hon va så sur i morse. Sur som ättika. Sur som en mur. Sur så det regnade en skur. Sur utan tur. En sur filur. 

Hallå-n. Mitt hår ser ut som ett hallonsnår idag, ett hallonsnår utan hallon.

Ääf herochkej mef-meff-mef-ttt ptt-meff-meff våszn-dtrij vot. Vot.
På ett ungefär alltså.

Också dagen citat:
Vi måste köpa ny kattsand, de där jävlarna gör ju allting i den där låddan.

Och kunskapsbreddning:
Många konsonanter i följd kallas konsonantkluster. Munkkloster, det är nåt annat det.

Appropå krykväxter och hjärnspöken så måste jag få meddela den stora lilla omvärlden om den glädjande nyheten att idag, fredag den 13, åsas födelsedag, dag för hemkomst och omvälvning samt inköp av väckarklocka, har mamma så vänligt uppmärksammat mina monster till sömnproblem med att muta dem med en spikmatta. Jo då, i samma stund som min ankomst till Gefle beredde hon min väg till bilen, stampade gasen i botten och körde upp till söder (jo hon är bra mamma, klart man tar med södermalmsbönan till söder så hon inte känner sig helt lost). Sida vid sida och med framtida visioner om never again uppblossande sömnstörningar smet vi obemärkt in på hälsokost och fick i fysisk närvaro en lång och gedigen information, en information som vi båda redan visste mycket om men man lär ju inställa sig som patrullerande civilkontrollant när det som mest behövs. Informationen var så god så det ledde till merköp, det vill säga, förutom spikmattan fick jag en kur av substanser som man får brist av i kroppen när den inte får den återhämtning den behöver från gammal hederlig sömn. Ja, för det räcker ju inte med att återhämta sig i fantasins värld. Även fast att jag tror, och detta är oss emellan, att fantasin drösar av livsviktiga substanser som inte går att utvinna från andra håll och källor. På ren svenska. Kamomillte och lavendeldoft i all ära men det man inte tror på funkar inte. Spikmattan tror jag på stenhårt och jag hoppas och önskar att sömnproblemen kan få sväva bort till drömlandet, varjefall den här typen som tar över hela min kropp och själ. Visst, jag kan ta enstaka sömnlösa nätter men inte att flera nätter, vecka efter vecka, sammanfogas till ett långt sömnlöshetskluster. Så wish me sweet dreams och blöta uppvaknanden!

P.s. Den uppmärksamme behöver inte läsa klart den här meningen men till den ouppmärksamme vill jag bara påminna att jag köpte också en väckarklocka, för att fullborda mitt sömnkitt ;) D.s

Vad är en krykväxt förnå? Det visste jag i morse men jag vet inte längre.

Chuppa chupp! Idag bär det av mod Gefle, det är inte som Fröding sa: en strålande, orimligt, obeskrivligt vacker dag, men jag gillar mulet väder så klagosången håller jag dämpad. Det är fredag den 13 och det är mitten av februari. Förväntningarna på framtiden är stora men minnena från det förgångna är starka och vackra. Inut i mitt huvud hör jag en gosskörs gälla sång och krykväxterna i fönstret hänger tungt och ledsamt och i min hand har jag en tång. 

jaa....nu är jag lite modfälld, kan inte sova på nätterna igen, nu är det lika illa som det var i karlstad förra vintern. det är så fruktansvärt frustrerande kanske främst för att jag inte vet varför. i karlstad fanns det ändå en anledning men här och nu känner jag mig tillfreds med tillvaron och kan verkligen inte komma på nått jag upplever som fel eller orättvist eller konstigt eller vadhelst det kan vara som kan upplevas negativt. jag vet bara att jag inte kan sova men att jag vill sova för jag vill vara pigg och glad och kunna göra allt jag behöver och vill. jag har sovit bra, inte helt utan störningar men näst intill,  så länge nu men så plötsligt BOOOOOM förra söndan tog det en helvändning och jag ligger vaken hela nätterna. imorse somnade jag strax efter fem och hade behövt kliva upp kl 8 men jag hörde inte väckarklockan och missade således föreläsningen. så det var inget muntert uppvaknande.... på fredag när jag kommer hem ska mamma och jag gå och köpa en sån där spikmatta och jag hoppas verkligen att det hjälper. så kanske till och med jag börjar tro på sömnguden snart?

Ja här sitter man och känner sig som en lakritsstång med hallonfyllning, lyssnar på Chopins Funeral March utan att för den delen känna minsta gnutta av melankoli. Solen strålar från en klarblå himmel, jag har orange strumpbyxor och Stockholm är vackert. Jag undrar om mamma tänker på mig idag? Det gör hon nog...:)

Hoppsansa vilken vacker väderlek vi har ida! Ja nu skiner solen på oss från en klarblå himmel. För er som sov i natt kan jag meddela att då sken målen från en icke lika klarblå himmel och det var spöklikt och jätteläskigt :P 

Idag har jag så fruktansvärt ont i huvudet och jag är så glad att dan strax är till ända. Jag vill bara sätta upp ett finger mot den och be den dra åt skogen, som är en vacker plats. Jag hatar den här huvudvärken, jag blir så nervös och flippig. Och ont i huvudet har jag för att jag sovit så dåligt, jag önskar att jag aldrig mer behövde sova igen, jag önskar jag kunde inta ett tillstånd som innebar att energin aldrig sinade. Blä för att sova, det har jag aldrig tyckt om :( I natt ska jag sova och gör jag inte det så vill jag inte vakna igen om jag nånsin, nånsin somnar igen :( Blääää. Men imorgon har vi Perra, det är kul, han är lite charmig. Det är tur att alla ljuspunkter finns, annars skulle det vara som att bo i Karlstad. Jag har ju dessutom fått en ny italienare till kompis, Dario. Han e go. Och på fredag ska jag o två flickor i min klass ge oss ut och lägga Stockholm under våra fötter vilket också kommer se konstigt ut eftersom vi ska slå klackarna i taket. Kul ska det bli, de kommer hit först så ska vi laga lite bukfyllnad tillsammans och berusa oss på det italienska språket och landets mångfaldiga kultur. Och på alkohol så klart, fast bara lite lätt, jag måste ju va pigg o alert på lördag så jag kan träffa Da

Jag kan inte sova, det är nog för att jag har så ont i luggen. Den har väl lagt sig åt fel håll. Jag har rättat till den nu, tagit ett par melatonintabletter och försöker slappna av (som om jag inte försökt göra det ända sen klockan 16 i eftermiddags) jag trodde jag skulle kunna sova gott efter denna vidunderligt mysiga måndagskväll, så mysig att jag nästan tog den för att vara onsdag! Vad som gjorde måndagskvällen till något så overkligt mysigt måste vara den brutala blandningen av rökelse, Strindberg, tavelmålning, Tom Waits, Edith Piaf, italienska språket, kinesiskt te,  tryffelpasta och lite undflyktande längtan efter Anthony den långe från kängurukontinenten. Och den oundvikliga och respektlöst genomträngande laxlukten efter la sambos middag. Hon ska få en gratis lektion i fläktanvändning av mig. 

Det är jag som är Carin och jag är en hårig apa.

Idag känner jag mig som en hårig apa med rumpan släpandes i marken tre meter bakom mig, en apa som av misstag hamnade i diskmaskinen som dock bara gick ett halvt varv så nu är apan alldeles dyngsur och full med diskmedel, en apa som ätit jättemycket vitlök och som på så vis slipper sällskap. Jag känner mig inte på topp med andra ord. Jag blev genomfrussen i fredags så det känns som det är förkylning på gång, förstår ni mig nu? Alltså precis som en hårig apa med rumpan släp....ja ni förstår hur det känns. 

När mamma kom hit hade hon med sig en påse bullar och eftersom det är söndag och jag har så många bullar så sitter jag hemma och svullar. Och jag tycker det är jättegott. Mammas bullar går inte av för hackor, det vill jag lova! Mamma är bäst på både det ena och det andra och andra är bäst på annat. Själv är jag bäst på att äta bullar, tror jag fått i mig sisådär 17 stycken ikväll. Egentligen var jag nöjd efter två men jag ville testa hur det känns att vara high on bullar. Så som ni förstår så skrivs det här blogginlägget under the influence of bullar. Det är synd att det inte går att prenumerera på mammas bullar, det skulle ju vara en tillfredsställelse utan dess like att få hem en leverans till varje helg. Ja, och vanan att gluffsa i sig 17 bullar varje söndag stämplar man nog lätt in i rutinerna, helt utan tvång. En till bulle kanske?