kanelcarin

Ja vad säger man om Stockholm? Det enda jag har att säga är väl att filmen Snabba Cash inte gör boken rättvisa och tack vare en jädra B-film så känns Stockholm platt trots att jag bort på Söders höjder, vid Tjurberget närmare bestämt och det enda jag sett i tjurväg i krokarna är väl nån nattslända till söderbo med en sån där typsikt nordisk blek snopp och därmed knappast kan kallas tjur.

Yep! Idag har jag haft den goda smaken att fira Chopin 200 år på Stockholm konserthus. Gratis var seminariekonserten och utställningen som jag självklart infann mig på. Kvällen bjöd på en perfekt framförd första pianokonsert av Chopin, tillika en av mina favoritpianokonserter. Och extranumret; Chopins Nocturne i fiss-moll som faktiskt råkar vara det som blev mitt paradstycke under den tiden då jag själv spelade aktivt. Det var fantastiskt att få höra en av Europas främsta pianister framföra just ett stycke som jag själv har så mycket känslor och minnen runt.

Den senaste tiden har stora delar av min tid präglats av Gudagrubbleri och ett slags Hälsinglandsfrälseri som tett sig mycket fromt och idag hade jag den fantastiska äran att få dricka caffé latte med en präst. Det var en fin präst på alla sätt och jag hann till och med fantisera om att bli pastorska. Föreställningar av spridd karaktär till trots som hallucinerades fram i mitt inre så hade vi en mycket trevlig stund tillsammans och prästen tog tillfälle i akt att visa upp sina berättartalanger. Jag älskar att lyssna när folk berättar, och idag var det snudd på högklassigt. Önska får man och önska ska man och jag skulle vilja få önska att få en prästfika lite oftare för det var tamejtusan det allra angenämaste jag fått uppleva på länge!

Imorse när jag skulle vakna snoozade jag rätt länge. Jag var medveten hela tiden om att jag snoozade länge och sen drömde jag om min barndomskompis mamma och mormor och de bjöd mig på nåt, typ fika, sen snoozade det till igen och då hade nog inte snoozningarna nått fram till mina hörselsnäckor på ungefär en timme eller så hade snoozet hakat upp sig, hur som helst var tiden för den sista snoozningen 10:46 och jag vill skrika liv i mig själv och jag tyckte att jag hade förlorat de underbaraste timmarna på hela dagen, varjefall när man är ledig, men jag skrek inte utan jag klev bara upp och gick och speglade mig och då såg jag att jag inte hade tvättat av mig sminket igår och först tänkte jag att det var rätt ballt sen tvättade jag av det, noggrant. Då snoozade det igen fast helt i onödan eftersom jag redan var på fötter och mitt uppe i förlorad-tid-ångesten-som-egentligen-inte-tjänar-nåt-till. Sen åt jag apelsinris och så startade min dag idag. Det är en bra dag.

Det är tur att det finns en svensk landsbygd och ett Stockholm som räddar hela Sverige. Det är fint att gå vilse i Stockholm av ren vilja och det är bra att ute i den svenska landsbygden behöver man inte ens gå vilse för det är ändå ingen som vet vart man är. Och det är fint att det ligger som en slöja över både Stockholm och den svenska landsbygden som bara är vacker och den där slöjan tränger in i varje skrymsle och det är så fint överallt. Men här och där är det hål i slöjan. Det är överallt där det inte är landsbygd och Sveriges huvudstad, men det gör inget för det räknas ändå inte.

Nu gör jag upp med allt föregående bjäfs om Gävle, jag är bara sur för att jag bara ska bo 2 veckor till på Stockholms södra holme. Därför ska jag nog gå till Allhelgonakyrkan på söndag, inte för att den bekvämt nog är den närmaste utan för att jag tror på den. Sist var jag i Sofia Kyrka, den har aldrig övertygat mig. Jag tror mer på Allhelgonakyrkan. När jag kutar omkring på gatorna och i mitt huvud väljer kyrka så känner jag en så otrolig stark nostalgi till det jag befinner mig i just nu och som jag befunnit mig i i exakt ett års tid; Södermalm! Jag älskar att jag älskar Söder, jag älskar att bara bo här och jag älskar när jag älskar tillvaron och den älskar jag här på Söder. Trots att Allhelgonakyrkan har mörka fasader så tror jag på den och jag gillar att lillparken utanför heter Allhelgonalunden. I somras låg jag på gräset där och solade och tänkte att det är inte så bekvämt att ligga med huvudet nedåt i slänten men när jag låg med huvudet uppåt i slänten så kändes det bakvänt. Och jag glömde bort att det var obekvämt för det var så mysigt och Allhelgonakyrkan stod där och var mörk i Blekingegatans slut och jag behövde bara gå runt hörnet för att vara hemma. Och hemma är fortfarande bara runt hörnet från Allhelgonakyrkan men bara i två veckor till. Sen blir det tre timmars flygresa till Allhelgonakyrkan eller anslutning med tåg/buss för att komma till Gävle dit jag ändå inte vill.

Det kanske finns en del som läser mina ord ibland och som faktiskt noterar att föregående inlägg, förutom att vara opoetiskt, är ofullbordat. Jag tycker det är ballt. Opoetiskt och ofullbordat är ballt. Gävle är inte ballt för Gefle är varken opoetiskt eller ofullbordat. Gävle är inte heller poetiskt eller fullbordat utan bara en förlängning av den svenska materialismen och det svenska mindervärdeskomplexet.

Jag ska försöka blogga lite mer igen. Jag tänkte först skapa en ny, hemlig blogg, sen tänkte jag: Jag återanvänder den gamla! Det är tredje gången jag påbörjar det här återanvändatet av bloggen och nu gör jag det samtidigt som jag sitter i teletvås uppskattade väntetid till mellan 6 och 10 minuter. Låt det vara tredje gången gillt och låt mig komma fram om runt 6 minuter och inte om omkring 10 minuter. Fast nu är det mellan 3 till 6 minuter kvar. Det känns bra.