snoken är bitter
Precis hemkommen med känslan av att vara precis nylandad! Innan jag pös till jobbet i morse fick jag ett samtal av vår numera välkända snok som väste: Kom hit sen! Laglydig och underkuvande som jag är masade jag mig dit och knackade på vid femsnåret. Kul skämt! tänkte jag när fegsnöret inte öppnade och kunde inte låta bli att känna på handtaget som visade sig vara öppet, så jag klev in med långa, smidiga steg. Med näsan i vädret kunde jag inte undgå lukten av rök som stack i mina näsborrar. Jag stegade iväg mot salongen där jag möttes av en rökridå. Efter ett par minuter då den värsta hostattacken lagt sig och ögonen börjat vänja sig skymtade jag snokfan i dimman. Slappt satt han nedschasad på ryggen gungandes i sin engelska skinnstol med en bredhättad hatt lätt framskjuten. I vänster mungipa hängde en cigarr av kubanskt märke. Ur skrapiga högtalare hördes inte helt ostrukturerade jazztoner och i hans högra hand dinglade ett glas med päronkonjak. Utan att vända sig mot mig sa han: Jag är en bitter. För att inte trampa i klaveret frågade jag på ren svenska: Varför? För att göra en kort historia lite längre utan att för den sakens skull gå till överdrift nöjer jag mig att kort berätta att snokens bitterhet grundade sig i att han tidigare samma dag, försjunken i djupa tankar, av misstag ringlat in bland brännässlor. Detta var ju som vi alla vet allt annat men skönt. Herr Snok ringlade i hemmåt i riktning mot förbandslådan. Väl framme letade han febrilt efter Salubrinflaskan som till hans förtret visade sig vara tomt ("man tager vad man haver" sa samme snok en gång på villan och fyllan). Så nu sitter han alltså med kliande brännskador över hela kroppen bitter över att han på grund av sitt öde fick ställa in vad jag på ryktesvägen hört var en kanske inte alltför oskyldig kväll ute i Furuvik men vad han själv kallar för "Inget".
Under päronkonjakens grepp har vår vän hur som helst lyckats fatta några, som eventuellt skulle kunna bli gynnsamma, beslut. Efter att ha åmat och kråmat sig över sitt brännöde lös han plötsligt upp och sa: Det man inte dör av gör en starkare! Jag ska ge mig ut on travelling foot i höst. Sedan slog han av jazzen och stämde upp i sång:
Känner du lille balle Kalle kåbra?
Lång som en sladd, med sin gulle, gulle gadd
Ständigt på hugget, ute på vift
Med tungan spelande, kluven
Trugande, delande med sig av sitt goda gift
Bugande brillor på huvet.
Jag tänkte att nu är det tid för mig att gå hem. Efter återupprepade försök att kontakta en i sång förlorad snok gav jag upp och tassade ut.
