kanelcarin

Om jag fick välja just nu skulle världen vara rosa och det skulle lukta liljor ute och mitt hjärta skulle inte kännas tungt som en betongparkering och framförallt skulle jag inte vara så stressad för skolan att jag är två andetag från en kollaps. Det känns som att jag är på väg att få galna ko-sjukan och slaganfall var tredje minut men så kommer jag undan med bara hjärtklappning och lite hög puls. Och en förbannat stökig lägenhet för jag hinner inte städa när jag har så här mycket att göra i skolan. Fast är det rätt att klaga när mängder av människor plötsligt utplånas på andra sidan av världen? Fiskbestånden fiskas ut och havsbottnar förstörs och tonvis med fisk håvas upp i onödan. Vet ni att i Sverige värps ungefär 5 miljoner tuppägg om året som bara krossas just därför att de är tuppar. Och tuppar värper ju inga ägg alltså är de inte värda att leva. Sjukt va? Dessa massinstitutioner av stressade hönor som lever på en yta lika stor som ett A4 för att de ska värpa ägg som bara krossas. Är det rätt tycker ni?  Igår såg jag en afrikansk flicka på TV vars mamma dog när hon var nio år och då blev hon dessutom lämnad av pappan. Sen dess har hon fått ta hand om sig själv och sina två yngre bröder. Hon bor i vad jag närmast skulle kalla en hydda och fick normalt bara i sig nån smet på vatten och majsmjöl som inte ens var hälften så tjock som mannagrynsgröt.... Det hon önskade sig mest i världen var att hon och hennes bröder hade ett födelsebevis så de kunde få ut barnbidrag. Det är lätt att gräva ner sig i sina egna bekymmer och tycka att livet känns piss. Oftast går det över efter ett par dagar och känns bättre. Tyvärr är det inte lika för alla.