Amor i Paris.
Ojojoj, nu kliar det i huvet på mig. Måste vara baskern som har slagit rot. Man säger ju att ränderna aldrig går ur, menas det alltså att fransoser är nått redigt att räkna med? Jag lovar att jag ska kolla upp det i Paris. Ja, kanske finner man lite Amor i Paris, mamma brukar ju vara bra på att ragga åt mig. Fast vem vill ha en fransos när man kan få en italienare? Näää, det där var ett rent skämt, det fattar ni va? Nej, men det skulle vara kul att se om fransoserna har lika stadiga sågverk som irländare o britter o liknande folkslag. En gång såg jag en som var halvitaliensk o halvfransk och det var inte så mycket o hurra för. Det berodde nog på den där heltveksamma utblandningen och utspädningen. Men jag har tänkt på en sak. Eiffeltornet är ju stort och ståtligt, reser sig ståndaktigt rakt uppåt. Det måste väl ändå finnas nån alldeles särskild anledning bakom?
Nej men ärligt talat så vet jag inte vad jag tycker om fransmän. En gång såg jag en, han var söt. En annan gång såg jag en annan, han såg ut som en datanörd. Den allmänna uppfattningen av fransmän bland såna som mig är att de är något alldeles extremt strama, har smålockigt hår och är lite småbögiga. Fast jag vet inte jag, jag kanske ska ta reda på det. Fast i ärlighetens namn är ju fransoserna inte den första anledningen till att jag åker dit. Nä, det finns ju tusen andra anledningar.
Jag ska varjefall ha dessa rader i bakhuvet:
Rrrrör rattarna nu visa pattarna nu låt oss se om du är störst
Ja till denna så rara song vill vi se en regäl balkong.
Rrrrör snuttana nu visa tuttarna nu
Så kanske släcker det vår törst.
-Om ni visar ballen först.
Kommentarer
Trackback
