kanelcarin

Fast inte just nu.

För jag har inget att säga.

Men jag tycker grönt är fint och jag håller sakta på att strypa mina krukväxter. Dels för att Dostojevski var så jäla bra, dels för att jag har haft min koncentration koncentrerad på annat och framförallt för att mitt blickfång, under de korta stunder jag varit hemma, inte har fångats upp av just mina krukväxter. Ändå älskar jag mina fönster och tittar ofta ut fast det är mörkt.

Vilken fruktansvärd ûbertabu det är i Sverige att ångra något man gjort. Jag skiter i allehanda tabun och ångrar massivt massor med saker jag gjort. Ibland tröstar jag mig med att om nåt jag gjort/inte gjort/missat/sagt ecc inte spelar nån roll efter 10 minuter så lär de aldrig göra det.

Jag har lärt känna en snubbe här i Stockholm som är halvsvensk, halvitalienare men uppvuxen i Bremen. Jag tror hans högsta önskan är att få göra språkrevolution här i Sverige. När jag lärde mig italienska gjorde jag det på eget självdriv och den viktigaste insikt jag fick var hur viktigt det var att förstå en helhet för att förstå ett enda litet ord. Ord går via kortare och längre meningare, via ideomatiska uttryck och ordspråk via språkbruk ut till beteenden, uppträdanden och ett helt samhälle. Tvärtom går det samma väg baklänges. Ibland måste man förstå mycket förstå det lilla och det lilla hjälper dig att förstå, håll i er nu, -allt-. Det tog tid att komma dit, men en dag gjorde jag dit och nu är jag här. Får man citera det med Editors Lights? :I have a million things to say.