Brutalt välmående med lite ludd
Nu är det söndag och jag mår brutalt bra. Jämfört med hur jag tyckte om söndagarna under Karlstadseran så känns det ju alldeles fantastiskt underbart. Jag har inte bott så länge i Stockholm men ska man gå runt och känna sig så här tillfreds med tillvaron som jag gör nu, ja då var det ju all möda värd att bryta upp from the avkrok och börja om på nytt här! För lite orolig var jag ju, men Karlstad var inte min plats på jorden, så är det bara. Man kan ju inte gå runt och inte trivas. Och jag saknar ju inte direkt nått speciellt därifrån. Jo Anna såklart. Och jag har ju många fina minnen av den otroligt speciella människa jag lärde känna för ganska exakt ett år sen...................................................................som lämnade stora brännande avtryck efter sig men framförallt en obeskrivlig saknad :( och som jag fortfarande tänker på varenda dag och som jag fortfarande skriver spaltmetrar om i min dagbok och jag så obeskrivligt mycket önskar att han fanns kvar här bland oss andra.
Men nu är det som det är. Ett liv gick förlorat på ett obeskrivligt sätt och jag kommer nog aldrig komma överens med den verkligheten för jag kan inte tro på den sanningen.
Han fick mig att tro att livet var något okomplicerat, för det var det han uttryckte genom sitt sätt att vara på. Men det är det inte. Och det är kanske hans öde ett fruktansvärt bevis på. ? Jag vet inte. Och jag vill nog inte veta.
Men varför skriver jag så personligt om detta? Kanske för att jag mår så brutalt bra? För det var ju fina minnen som dök upp i mitt huvud. Men luddigt är det. Livet är luddigt.
En puss, en kram.
Kommentarer
Trackback
