kanelcarin

Åh. Precis hemkommen, kollade mailen och fick värsta downern. Jag som har haft värsta dan! Kollade på italiensk film före lunch i skolan och efter lunch var det dags för grammatik. In dundrar föreläsaren i tajt Ralf Lauren t-shirt och visar upp hela muskelspelet. Så den eftermiddan räddades ju redan innan den hann börja ;) Fast jag har fortfarande inte fattat om han är bög eller om han har 110 barn, dvs massproducerande sexmaskin ??? Ja nått var det, men han ingav massiv sympati måste jag då tillstå! Och jag förstummades av hans imponerande kunskap som han frikostigt delade med sig av! Sen kom jag inte ihåg vad det var mer som var så bra som har hänt men spelar det nån roll? Kom varjefall hem, trött som ett apish, kolla mailen o det visade sig att Elin tänker komma hit just när mamma ska komma. Men den här gången tänker jag inte anpassa mig efter Elin, mamma och jag har ett fullspäckat kultur-program ;) och det vill jag inte ställa in, inte ens skjuta på. Och vad tusan, de känner ju varann sen Elins barnsben. Ok, jag överdrev RADIKALT när jag kallade det för downer men ni vet hur det är när man lider av så massiv trötthet att sikten blir alldeles suddig och det känns som att nån gått lös med en rubank inuti huvet. Då räcker det med pyttesaker och det känns som att hela världen rasar sönder. Sen tar man sitt förnuft till fånga och tänker att Jämfört med andra så lever jag ett underbart liv. Och varför deppa när två personer som jag älskar och avgudar kommer och hälsar på mig samtidigt? Nej! Jag erkänner själv; Jag var pinsamt egoistisk när jag tyckte det vore bättre att elin kom en helg och mamma en annan. Huvudsaken är att jag träffar dem, sen spelar det ju ingen roll när, var och hur.