kanelcarin

Ja vad säger man om Stockholm? Det enda jag har att säga är väl att filmen Snabba Cash inte gör boken rättvisa och tack vare en jädra B-film så känns Stockholm platt trots att jag bort på Söders höjder, vid Tjurberget närmare bestämt och det enda jag sett i tjurväg i krokarna är väl nån nattslända till söderbo med en sån där typsikt nordisk blek snopp och därmed knappast kan kallas tjur.

Yep! Idag har jag haft den goda smaken att fira Chopin 200 år på Stockholm konserthus. Gratis var seminariekonserten och utställningen som jag självklart infann mig på. Kvällen bjöd på en perfekt framförd första pianokonsert av Chopin, tillika en av mina favoritpianokonserter. Och extranumret; Chopins Nocturne i fiss-moll som faktiskt råkar vara det som blev mitt paradstycke under den tiden då jag själv spelade aktivt. Det var fantastiskt att få höra en av Europas främsta pianister framföra just ett stycke som jag själv har så mycket känslor och minnen runt.

Den senaste tiden har stora delar av min tid präglats av Gudagrubbleri och ett slags Hälsinglandsfrälseri som tett sig mycket fromt och idag hade jag den fantastiska äran att få dricka caffé latte med en präst. Det var en fin präst på alla sätt och jag hann till och med fantisera om att bli pastorska. Föreställningar av spridd karaktär till trots som hallucinerades fram i mitt inre så hade vi en mycket trevlig stund tillsammans och prästen tog tillfälle i akt att visa upp sina berättartalanger. Jag älskar att lyssna när folk berättar, och idag var det snudd på högklassigt. Önska får man och önska ska man och jag skulle vilja få önska att få en prästfika lite oftare för det var tamejtusan det allra angenämaste jag fått uppleva på länge!

Imorse när jag skulle vakna snoozade jag rätt länge. Jag var medveten hela tiden om att jag snoozade länge och sen drömde jag om min barndomskompis mamma och mormor och de bjöd mig på nåt, typ fika, sen snoozade det till igen och då hade nog inte snoozningarna nått fram till mina hörselsnäckor på ungefär en timme eller så hade snoozet hakat upp sig, hur som helst var tiden för den sista snoozningen 10:46 och jag vill skrika liv i mig själv och jag tyckte att jag hade förlorat de underbaraste timmarna på hela dagen, varjefall när man är ledig, men jag skrek inte utan jag klev bara upp och gick och speglade mig och då såg jag att jag inte hade tvättat av mig sminket igår och först tänkte jag att det var rätt ballt sen tvättade jag av det, noggrant. Då snoozade det igen fast helt i onödan eftersom jag redan var på fötter och mitt uppe i förlorad-tid-ångesten-som-egentligen-inte-tjänar-nåt-till. Sen åt jag apelsinris och så startade min dag idag. Det är en bra dag.

Det är tur att det finns en svensk landsbygd och ett Stockholm som räddar hela Sverige. Det är fint att gå vilse i Stockholm av ren vilja och det är bra att ute i den svenska landsbygden behöver man inte ens gå vilse för det är ändå ingen som vet vart man är. Och det är fint att det ligger som en slöja över både Stockholm och den svenska landsbygden som bara är vacker och den där slöjan tränger in i varje skrymsle och det är så fint överallt. Men här och där är det hål i slöjan. Det är överallt där det inte är landsbygd och Sveriges huvudstad, men det gör inget för det räknas ändå inte.

Nu gör jag upp med allt föregående bjäfs om Gävle, jag är bara sur för att jag bara ska bo 2 veckor till på Stockholms södra holme. Därför ska jag nog gå till Allhelgonakyrkan på söndag, inte för att den bekvämt nog är den närmaste utan för att jag tror på den. Sist var jag i Sofia Kyrka, den har aldrig övertygat mig. Jag tror mer på Allhelgonakyrkan. När jag kutar omkring på gatorna och i mitt huvud väljer kyrka så känner jag en så otrolig stark nostalgi till det jag befinner mig i just nu och som jag befunnit mig i i exakt ett års tid; Södermalm! Jag älskar att jag älskar Söder, jag älskar att bara bo här och jag älskar när jag älskar tillvaron och den älskar jag här på Söder. Trots att Allhelgonakyrkan har mörka fasader så tror jag på den och jag gillar att lillparken utanför heter Allhelgonalunden. I somras låg jag på gräset där och solade och tänkte att det är inte så bekvämt att ligga med huvudet nedåt i slänten men när jag låg med huvudet uppåt i slänten så kändes det bakvänt. Och jag glömde bort att det var obekvämt för det var så mysigt och Allhelgonakyrkan stod där och var mörk i Blekingegatans slut och jag behövde bara gå runt hörnet för att vara hemma. Och hemma är fortfarande bara runt hörnet från Allhelgonakyrkan men bara i två veckor till. Sen blir det tre timmars flygresa till Allhelgonakyrkan eller anslutning med tåg/buss för att komma till Gävle dit jag ändå inte vill.

Det kanske finns en del som läser mina ord ibland och som faktiskt noterar att föregående inlägg, förutom att vara opoetiskt, är ofullbordat. Jag tycker det är ballt. Opoetiskt och ofullbordat är ballt. Gävle är inte ballt för Gefle är varken opoetiskt eller ofullbordat. Gävle är inte heller poetiskt eller fullbordat utan bara en förlängning av den svenska materialismen och det svenska mindervärdeskomplexet.

Jag ska försöka blogga lite mer igen. Jag tänkte först skapa en ny, hemlig blogg, sen tänkte jag: Jag återanvänder den gamla! Det är tredje gången jag påbörjar det här återanvändatet av bloggen och nu gör jag det samtidigt som jag sitter i teletvås uppskattade väntetid till mellan 6 och 10 minuter. Låt det vara tredje gången gillt och låt mig komma fram om runt 6 minuter och inte om omkring 10 minuter. Fast nu är det mellan 3 till 6 minuter kvar. Det känns bra.

Ja. Ibland räcker det med nej, ibland med dess motsats för att uttrycka så jävla mycket som inte ens hundra andra ord tillsammans kan uttrycka.

Jag ser att mitt senaste inlägg var den 18 april 2009 vilket jag, trots noteringen, skiter blankt i. Jag har haft tankarna på annat, på saker som både spelar roll och kvittar. Saker och ting känns oförändrade eller är det så att tiden har stått still? Tiden står aldrig still och de flesta fenomen som rör en enskild människas liv är varken bestående oförändrade eller konstant konstant fast ibland kan man kanske önska att tiden stod still så man han göra-allt-det-där-som-man-inte-hunnit-eller-har-kvar-att-göra-(som-man-kanske-egentligen-kunde-vara-utan) Typ bli påsatt av Bob Dylan eller varför inte Darin? Ja, i slutändan står ändå frågan mellan pest eller kolera. Fast Dylan vinner för Bob är ju Bob och vad vore musikhistorien utan Bob? Nicht mycket. Samma fråga fast rörande Darin? Svar: En örongnissel mindre.

Vem är det som kallar sig för anonym och är medvetet eller omedvetet en tjomme? Han heter Carl-Johan Vallgren inte Karljohan V.....Wallgren. Tänk om C-J skulle skriva en bok om dig och stava ditt namn Annånym eller nåt i den stilen. Skulle det vara kul tycker du? Nä tänkte väl det. Ja världen är full av tjommar, den dag världen inte har några tjommar kvar är inte världen längre världen. Då har den exploderat. Då är den tillbaka på ruta A enligt de som inte tror på Gud. Annånym, tror du på Gud? Eller Ghud? Eller Guuuud eller hur du nu kan tänkas stava. Ja tänk du Annånym, har du kanske tänkt på att du kanske inte får din post för att det finns de som ignorerade skolans svenskalektioner och därför inte kan stava? Betänk och sluta vara så mycket tjomme.

Fasen vad ledsen jag blir. Han som jag hyr lägenheten av har en bror som bor granne med mig, jag träffade honom idag och han frågade vem som har rummet som ligger i fil med deras lägenhet. Tysken! Sa jag. Ja, för då har de ju så klart känt att det luktar rök i bland. Vad gör man? Jo jag lär ju säga som det är i ett sånt läge att det är hon som röker men att jag sagt till henne.  Också går han på att "gör hon det igen åker hon ut, vi har noll tolerans mot rökning, och då behåller vi depositionen också". Visst, jag håller helt och hållet med och det förstår jag väl utan att de säger det till mig. Säg det till Tysken då, inte till mig :( Sen sa han åt mig att säga det en gång till till Tysken, säga att jag pratat med honom men då röck faktiskt hans fru in och sa att det inte var mitt ansvar. Och det är det inte. Men visst tänker jag säga till henne vad som sagts men hon måste väl för tusan inse efter hela sin tid att i Sverige röker vi inte inomhus ? Fan.

Skimret bland molnen och glittret i vattnet. 

Ja just ja, idag när man var ute o spatserade råkade jag kasta en blick på en förbicyklande hammarbysupporter. Tänkte inte mer på där förrän några minuter han kommer upp bredvid mig och döm om min förvåning att gullegrisen skrämde livet ur mig. Så jag sa DJURGÅRDEN! DJURGÅRDEN! DJURGÅRDEN! Sen gick han. Eller nja. Snubben var amerikan och sa att han ville gå bredvid mig för att han gillade mitt hår. Förmodligen såg jag dödschockad ut för han sa att mitt ansiktsuttryck sa att jag såg besvärad ut, var jag kanske rädd för honom? Jag pep bara ur mig "jag känner ju inte dig". Men va faaan gör man som tjej, svettig och på väg hem när det kommer en snorfull Hammarbysupporter med cykel som till råga på allt är en maffig amerikan? Som tur var det tog han det bra och känslan av att dissa nån är ju alltid härlig ;)

Ojojoj, nu kliar det i huvet på mig. Måste vara baskern som har slagit rot. Man säger ju att ränderna aldrig går ur, menas det alltså att fransoser är nått redigt att räkna med? Jag lovar att jag ska kolla upp det i Paris. Ja, kanske finner man lite Amor i Paris, mamma brukar ju vara bra på att ragga åt mig. Fast vem vill ha en fransos när man kan få en italienare? Näää, det där var ett rent skämt, det fattar ni va? Nej, men det skulle vara kul att se om fransoserna har lika stadiga sågverk som irländare o britter o liknande folkslag. En gång såg jag en som var halvitaliensk o halvfransk och det var inte så mycket o hurra för. Det berodde nog på den där heltveksamma utblandningen och utspädningen. Men jag har tänkt på en sak. Eiffeltornet är ju stort och ståtligt, reser sig ståndaktigt rakt uppåt. Det måste väl ändå finnas nån alldeles särskild anledning bakom?